Det första som slår mig när jag ser Stellan Skarsgård spela svensk kåkfarare i den norska filmen "En ganske snill mann" är hur mycket jag saknar honom som svensk skådespelare. Jag tycker i alla fall inte att "Arn" var den typen av film som gav något utrymme för spel. Och tittar man tillbaka i Skarsgårds cv så är det liksom "Glasblåsarens barn" från 1998 som annars är den senaste riktiga spelfilmen (visst var väl "Kill your darlings" mestadels på engelska - har förträngt det mesta av den hemska filmen).

När jag frågade Stellan om det här så tyckte han mest att det handlade om bristen på intressanta roller. Mest verkar det vara snutfilmer som man skickar till Skarsgård. Samtidigt verkar det som om han håller ett öga på det svenska filmklimatet, läser manus, har koll på de nya produktionsbolagen. Så nu väntar jag spänt på vem som gör en "Miss Kicki" med Stellan, skriver ett manus som gjort för honom, så vi äntligen får se honom göra en värdig comeback i svensk film.

En intressant sak med "En ganske snill mann" är att den är skriven av den danske, ohyggligt produktive, manusförfattaren Kim Fupz Aakeson. Men hans manus i händerna på en norrman blir snabbt en karg och absurd historia. Där det man främst minns är alla kvinnor som först bjuder Skarsgård på mat, sen vill ligga med honom innan han ens hunnit äta upp. Några av de mer konstiga och osensuella sexscener jag någonsin sett på film. Aakeson är dubbelt aktuell här i Berlin. Om några timmar ska jag springa iväg och se "En familie" som han också skrivit.

Annars har vi börjat gå in i production mode här i Berlin. Vi måste ju klippa ner alla de där hundra intervjuerna vi har gjort till begripliga inslag, skriva texter och fixa till. Simultanförmågan testas till det yttersta!

/Roger

Shiv Sena supporters tear a poster for Shahrukh Khan's new film My Name Is Khan. Photograph: Amit Dave/Reuters

A few days ago, the biggest movie star in the world remarked that the Indian Premier League could show "a little more leeway" when no Pakistani players were selected for the upcoming Twenty20 cricket competition. Then all hell broke loose, and it has yet to be recaged.

As of today, more than 1,800 people have been arrested in Mumbai for vandalising cinemas advertising Shahrukh Khan's latest movie, My Name Is Khan. This weekend, 21,000 special police will protect cinemagoers, and there will be security checks at the box office. "This is not Shahrukh, but the Khan in him that's saying all this", said a spokesman for the Shiv Sena, the militant Hindu nationalist organisation in Maharashtra which is behind the trouble. The Sena told Khan – an Indian Muslim – to move to Pakistan, and issued a threat: "There will be dire consequences if Shahrukh defies the orders of the Sena chief."

The film itself has not provoked the fuss, though its title, a declaration of Islamic identity, does resonate. It's a honey-coated melodrama about an autistic Indian Muslim man finding love in California after 9/11. If that sounds singular, just wait for the second half, in which George W Bush stands idly by while the desi hero singlehandedly saves a community of African-Americans after a Katrina-style hurricane. Several screens in Maharashtra have already pulled My Name Is Khan. Too bad for audiences, who will miss the remarkable scene in which Khan wins the hearts of the aforementioned African-Americans by expressing to them in passionate Hindi his love of Manchester United.

But there's nothing funny about the Sena's threats. "The Shiv Sena is one of the most extreme faces of Hindu nationalism," says Edna Fernandes, whose book Holy Warriors explores religious fundamentalism in India. "Its leader, Bal Thackeray, is like a godfather. His modus operandi is to whip his people up to a frenzy, and then it's up to them what they do. He can be charming in person, but at the other end of the line you've got people getting murdered in Muslim communities. It's not a joke."

Going after celebrities, says Fernandes, is part of the Sena pattern. In the past, its targets have included artist MF Husain and cricketer Sachin Tendulkar. Husain's studio was ransacked, as was a television station that defended Tendulkar. Several of the station's staff were beaten up. In 2008, a Sena splinter organisation, the MNS, pilloried Jaya Bachchan, wife of veteran Bollywood A-lister Amitabh Bachchan, for speaking a few words in Hindi rather than Marathi at a film premiere.

Indian celebrities, including the Bachchans, have often caved under such pressure. So far, Khan has not. He continues to put forward a moderate line, with a dignity you might not expect from a 44-year-old man whose career consists largely of dressing up in tight trousers and miming to someone else's vocals. Fellow megastar Aamir Khan, whose recent film 3 Idiots smashed multiple box-office records, has stepped in to support him. The Sena termed both men the "2 Idiots", and its supporters burnt them in effigy.

"A large section of India finds the Sena repugnant," says Fernandes. "India wants to see itself as a modern economic power. These communal conflicts are hugely damaging to that." If Khan surrenders today, the Sena will find another example of free speech and tolerance to besiege tomorrow. The message of My Name Is Khan is that extremism must be challenged. This weekend, we will see whether Bollywood's reality lives up to its talk.

Det är som lite småljummen politisk satir som "The Ghost Writer" fungerar bäst. Berättelsen om hur en spökskrivare plötsligt kastas in i storpolitisk dramatik när han ska rädda en före detta brittisk premiärministers havererade självbiografiprojekt.

Ewan McGregor spelar spökskrivaren och Pierce Brosnan den väldigt Tony Blair-liknande ex-premiärministern. Likheter som förstås blir ännu mer påträngande när filmens politiker kritiseras för sina förhastade beslut i kriget mot terrorismen. Det blir lite vältajmat finlir mellan de två och Kim Catrall och Olivia Williams.

Som politisk thriller, vilket filmen försöker vara då och då, är däremot de logiska luckorna alldeles för stora och tomma. Bland annat så funkar det faktiskt inte 2010 att hitta de avgörande ledtrådarna till filmens mysterium genom fyra snabba googlingar. Det är för mycket av en quick-fix. (Dessutom xx +xx-googlingar enligt min kollega Jonas Holmberg. Det hade jag missat. Men vem använder sådana fortfarande? Och hur kommer vi att se på googlefilmgenren om några år när vi inte hyser den tilltro till sökmotorer som åtminstone manusförfattare verkar göra idag?)

Då är nästan anspelningarna på Polanskis egna liv i filmen intressantare. Som när den jagade premiärministern inser att han inte kan lämna USA utan att bli utlämnad till internationella brottmålsdomstolen i Haag. Lite som Polanskis egen tillvaro, fast tvärtom alltså. Polanski har ju noga aktat sig för att åka till USA eftersom han har en dom för sexuellt umgänge med minderårig som väntar på honom där. Det är den som eventuellt kommer att verkställas om Schweiz bestämmer sig för att utlämna honom till USA. Här i Cannes är däremot Polanski inte. Något som den svenska distributören skickade ett extra mail och påpekade för någon vecka sedan. Bara för säkerhets skull, så alla säkert fattade.

(en rolig grej är dock att Polanski eventuellt skapar en ny genre i och med den här filmen gps-deckaren. Som förresten är inhöljd i ogenerad bmw-produktplacering i den här filmen)

Roger

De festivalaktuella regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman har ett pågående projekt: att skriva hbt-världens historia. Det kanske låter lite torrt, men ofta har de lyckats skapa enormt starka filmer. Rob Epstein var den som först uppmärksammade Harvey Milk, i oscarbelönade dokumentären "The life and times of Harvey Milk". Deras "The Celluloid Closet" berättade för första gången hur Hollywood skildrat och tystat ner homosexuella teman på film. Och "Paragraph 175" lät män som hamnat i koncentrationsläger på grund av sin homosexualitet berätta sin historia. Alla filmer som troligtvis aldrig hade blivit gjorda, historier som aldrig hade blivit berättade om det inte var för Epstein och Friedman. Och nu har turen alltså kommit till Allen Ginsberg.

Tävlingsfilmen "Howl" har man tagit steget bort från standarddokumentären. I centrum för berättandet står egentligen inte Ginsberg, utan istället boken "Howl" - texterna läses upp till animerade drömscener, den sedlighetsrättegång som genomfördes på 50-talet då olika expertvittnen försökte analysera texten iscensätts, och så har man använt en intervju med Ginsberg om hans kreativa process, men iscensatt även den med James Franco i rollen som Allen Ginsberg.

Ibland blir det liiiite träigt och tillrättalagt, men det finns något i tanken med att upprepa stroferna från Howl, som gör att jag som publik gradvis tar in texten. Väldigt pedagogiskt och lättillgängligt, och ytterligare en pusselbit i den hbt-historia som Epstein och Friedman verkar besatta av.

/Roger