filmvetare

Bilden av fem svarta som rånar fem vita är ­provocerande eftersom den påminner oss om att vi deltar i en ­ekonomisk och politisk obalans – och vi gillar inte att bli avslöjade. Det skriver Ruben Östlund, som här ger sig in i ­debatten om sin egen film ”Play”.

Förra våren passerade jag ett politiskt möte på Kungsportsplatsen i Göteborg. På var sin sida står demonstranter och motdemonstranter, separerade av kravallklädda poliser, stängsel och hundar. Stämningen är hätsk, argast är motdemonstranterna. Uppsträckta ovanför sina huvuden håller båda grupperna telefonkameror riktade mot varandra. Slående många har Iphone 4. Varför tycker jag att den situationen är intressant? En anledning är att det känns som om det finns något väsentligare telefon­kamerorna skulle kunna riktas mot.

Man kan säga att filmen ”Play” startade med en bild. En bild inspirerad av verkliga händelser. Fem svarta barn rånar tre vita barn. Den bilden skapade ett problem hos mig. Jag blev tvungen att fråga mig varför jag uppfattade den som kontroversiell. Varför är den provokativ? Efter tre års arbete hade ”Play” premiär i Cannes i maj 2011.

Vi får fina reaktioner, många journalister är intresserade och vill prata länge om filmen. Ur flera olika perspektiv. Några är arga och en fransk tv-journalists första fråga är: ”So you don’t like black people?” Jag frågar honom vad det är som gör att han läser filmen så. Vad är det som gör att han ser de fem rånande barnen i filmen som representanter för en grupp? Varför ser han dem inte som individer? Jag säger att det är en av de frågor jag vill att filmen skall tvinga oss att ställa. Men journalisten är för arg för att lyssna eller så är det bara så att han inte vill förstå.

Jag tror att bilden av fem svarta som rånar tre vita är provokativ, eftersom den påminner oss om en social och ekonomisk obalans. Den påminner om en historisk orättvisa som fortfarande pågår. Tidigare har jag sagt att människan inte gillar obalans, att det är den som gör oss provocerade. Nu vill jag vara hårdare och säga att vi inte gillar att bli avslöjade med att vi deltar i en obalans. Vi kan leva med orättvisa så länge som vi slipper konfronteras med den. Just därför tycker jag att provokationen kan vara viktig, den tvingar oss att hålla kvar blicken. ”Play” kretsar, bland annat, kring händelser som vi har svårt att närma oss. Att av rädsla eller välvilja titta åt ett annat håll är ett sätt att bevara problemet. Det är inte att ta ansvar.

Om nu ”Play” har tvingat oss att konfrontera ett problem, tror jag ett bra sätt att närma sig det är att våga titta kritiskt på sitt eget beteende. Det kan jag börja med genom att beskriva tre situationer som uppstod under arbetet med filmen.

1. De åtta pojkarna som spelar huvudrollerna i ”Play”kommer från olika delar av Göteborg. De har olika bakgrund och de pratar på olika sätt. Trots att vi hade provat dem tillsammans vid flera tillfällen, så var jag nervös under de första inspelningsdagarna. Nervös, för jag visste att det skulle krävas så mycket av dem, och över hur de skulle fungera som grupp. Jag var också orolig för att det skulle finnas attityder som kunde skapa motstånd mellan dem. Attityder som de bar med sig på grund av att de kom från skilda delar av samhället. De attityderna visade sig inte alls. Jag tror bland annat att det beror på att de kunde mötas i ett sammanhang, där de hade ett tydligt gemensamt mål. Jag tror att det beror på att målet kändes meningsfullt för dem. Det kunde ha varit att spela i ett fotbollslag, i det här fallet var det att göra en film tillsammans.

2. När vi filmade i närheten av Bergsjön i Göteborg började ungdomar från en skola störa inspelningen. De drog ned avspärrningar, gick in på filmområdet, skrek så att tagningar inte kunde användas. Det var både killar och tjejer. Jag blev frustrerad och arg och stod ganska handfallen inför situationen. Plötsligt var det en tjej i filmteamet som kom på att hon skulle samla in namn från ungdomarna, eftersom vi behövde statister till en annan scen. När hon hade gått runt en liten stund och skrivit upp några namn så lugnade situationen ned sig. De flesta ungdomarna lämnade platsen, även de som inte var intresserade av att vara statister. Något blev plötsligt tydligt. Att störa filminspelningen var ett sätt att delta. Så länge som ungdomarna kände sig utestängda från den var det också det enda sättet. I samma ögonblick som de blev inbjudna att vara med så försvann motiven att provocera oss.

3. Efter att ”Play” haft premiär i Cannes blev vi inbjudna till Venedigs filmfestival. På väg hem från festivalön Lido kliver jag och producenten Erik Hemmendorff ned i en taxibåt som skall ta oss till flygplatsen. I båten sitter redan en skådespelare som är med i en belgisk film jag känner till. Skådespelaren är två meter lång och svart. Jag sätter mig bredvid honom och förklarar på engelska hur mycket jag tycker om regissören som gjort filmen han medverkat i. Vi pratar en stund och han frågar vad jag gjort på festivalen. Jag säger att vi har med en film. Jaha, vilken då? ”Play”, säger jag. ”Var kommer den ifrån då?” frågar han. ”Sverige”, svarar jag. ”Jeg kommer fra Norge så du kan godt snakke svensk!” svarar skådespelaren på klingande norska.

Det var tre exempel som jag tycker belyser något intressant. Till de anonyma på bloggsidor som kallar Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg för ”kommunisthora”, och till Åsa själv som blir arg på ”Play” när hon konfronteras med sin egen fördomsfulla blick vill jag ge ett tips om en funktion på Iphone 4-telefonen. När telefonen är i kameraläget så finns det en knapp som skiftar från den främre kameran till kameran som filmar bakåt mot dig själv. Testa att trycka på den.

Ruben Östlund

[email protected]