– Det här ska bli det största och bästa som SVT hittills producerat, berättar SVT-chefen Eva Hamilton, när planeringen för serien presenterades på måndagen.

Idén står Henning Mankell för, men SVT:s dramachef Gunnar Carlsson blev inte förvånad när Mankell ringde. Beredskapen fanns redan.

– Förr eller senare skulle det bli aktuellt; vi hade börjat agera om något år om inte Henning Mankell hört av sig.

I nuläget finns ett 90-sidigt dokument som Mankell författat. Det närmaste året ska han skriva på manus. Till nästa jul kommer det att stå klart vem som ska regissera och vem som ska spela Ingmar Bergman. Än så länge vill varken Henning Mankell eller Gunnar Carlsson tala om vilka det kan bli.

– Det kommer inte att bli en episk berättelse om Ingmar Bergmans liv, säger Henning Mankell, som är gift med Ingmar Bergmans dotter Eva.

– Det som intresserar mig är i stället konstens pris. Vilket pris har besattheten att utföra saker? Det är en allmängiltig frågeställning som såväl en småföretagare i Småland som en professor vid Karolinska ställs inför. Dilemmat är så otroligt tydligt i Ingmar Bergmans liv. Han hade nio barn men var i slutet av sitt liv ändå ensam.

Såväl Ingmar Bergman som Henning Mankell är mycket stora internationellt. Ingmar Bergman, som föddes 1918 i Uppsala och dog 2007 på Fårö, spelade in sammanlagt 60 filmer och satte upp 150 teaterföreställningar. 61-årige Henning Mankell har skrivit 41 böcker som hittills sålt i mer än 35 miljoner exemplar. Han har även skrivit ett flertal teaterpjäser som spelas världen över. 2008 var han den nionde mest säljande författaren i världen.

Eva Hamilton är säker på att det ska finnas internationellt intresse för satsningen.

– Kombinationen Ingmar Bergman–Henning Mankell borgar för det.

SVT kommer att börja söka samarbetspartner under filmfestivalen i Berlin i februari.

– Vi behöver skaffa de resurser som behövs. Det ska inte bli några kompromisser, menar Eva Hamilton.

I nuläget är planen att det ska bli fyra 60 minuters-program.

– Fyra timmar är en oerhört lång tid. Samtidigt är mellanrummen viktiga, säger Henning Mankell. Men om jag upptäcker att det blir fem eller sex delar, då tar jag upp det med SVT.

Under nästa år ska Henning Mankell sitta hemma i Sverige, och hemma i Afrika, och skriva. Han kommer inte att besöka de platser som filmen ska utspela sig på. Men han talar redan om att det blir mycket ”kostym”.

– Vi måste visa alla platser, från Stadsteatern i Helsingborg och framåt. Ska man göra det blir det kostsamt. Men jag tror det här är rätt kommersiellt. Ingmar Bergman sa alltid att man ska känna sitt marknadsvärde.

Ingmar Bergman stod Henning Mankell nära.

Vad betyder det för ditt manusskrivande?

– Det är inte avgörande. Jag kunde ha skrivit ändå. Men det är dumt att inte använda sig av en insikt. Jag har funderat på om det är ett problem att jag tillhör hans familj. Men jag är säker på att det inte skulle vara ett problem för honom, och det är inget problem för mig. Min fru tycker också att det är utmärkt att jag gör det här.

Av Mattias Oscarsson
Publicerad 20 december 2009 6.00 | Uppdaterad 20 december 2009 6.00

Juletid är tv-tid. Men hur länge till kommer familjerna att samlas kring "Kalle Anka och hans vänner"? Tv-tittandet som social aktivitet är på väg ut, enligt forskaren Jakob Bjur. Mediet som en gång enade familjerna, hotar nu att splittra dem.

Då:

Tv:n stod i vardagsrummet som en kyrka i byn och visade två statliga kanaler på kvällstid. Den elektroniska möbeln var det kitt som sammanband Konungariket Sverige. Dagen efter flockades undersåtarna i personalmatsalarna för att diskutera den senaste gästen hos Hagge, polisongerna i Onedinlinjen eller JR:s tölpaktighet.

Nu:

Reklam. Tiotusen kanaler. Boxar. Video on demand. Webb-tv. En ständig ström av rörliga bilder när som helst, var som helst, hur som helst. Allt flyter, även om vissa program fortfarande lyckas samla miljonpubliken: landslagsfotboll, Melodifestivalen och talangshower med rumpchocker.

– Förr var tv ett viktigt verktyg i byggandet av den nationella identiteten, och därmed var den starkt kontrollerad. Det fanns ett centralt tänkande om hur man skulle fostra genom tv, inte bara i Sverige utan i många länder, säger Jakob Bjur, medie- och kommunikationsforskare vid Göteborgs universitet.

– Redan när SVT2 startade 1969 var man oroad över att människor skulle välja bort nyheter och se underhållning istället. Så det var väldigt strikt reglerat i en första fas hur man fick lägga programmen: det skulle vara två nyttiga program samtidigt så att det inte fanns ett onyttigt alternativ. Den individuella viljan sågs som ett problem.

Idag är den individuella viljan inte ett problem, utan en förutsättning. I dagarna har Jakob Bjur disputerat med sin avhandling "Transforming Audiences" där han visar att vi ser allt mindre på tv tillsammans.

– 1999 stod det sociala tittandet för 45 procent och 2008 var det nere på 37 procent. Individerna separerar sig från varandra för att komma närmare sig själva. Det är en slutsats som jag drar i min avhandling. Och det är en utveckling som jag tror kommer att fortsätta.

Den främsta anledningen till att familjerna mer sällan samlas framför dumburken är att vi har allt fler apparater att titta på och allt fler kanaler att välja bland.

De senaste åren har digitaliseringen av marknätet ritat om tv-kartan radikalt. Innan Boxer blev det svenska folkets favoritlåda i början av 00-talet hade en tredjedel av de svenska hushållen futtiga tre tv-kanaler att roa sig med. Det är rena stenåldersstandarden jämfört med idag, då skamgränsen går vid 11 kanaler.

Konkurrensen har lett till att de stora kanalerna har tappat mark – men kompenserar genom att starta nischkanaler som understöd åt flaggskeppet. Det är bara att titta på exemplet TV4: för tio år sedan en kanal i Sverige. Idag ett tv-hus med 30 kanaler i Norden.

Och en splittrad publik är precis vad annonsörerna vill ha, för att kunna pricka rätt med sina budskap: en kanal åt pappa, en kanal åt mamma och en kanal åt lillebror. Alla familjemedlemmar djupt försjunkna i var sin skärm.

Jakob Bjur menar att vi bara har sett början på den här splittringen eftersom tv ännu inte tagit steget fullt ut ur själva tv-apparaten:

– Vi har kunnat titta i den bärbara datorn ett tag, men när tv flyttar in i mobilen så blir tv-tittandets koppling till mobilitet väldigt mycket tydligare. Det blir också väldigt individuellt eftersom alla har sin egen mobiltelefon. Möjligheten finns idag, men det är än så länge en väldig liten del av tittandet.

------

Men är inte tv som medium egentligen på väg ut? Äter inte internet upp allt mer av vår fritid?

Tvärtemot vad många kanske tror så är faktiskt vanlig hederlig klockslags-tv större än någonsin.

För även om vi fultankar film, tittar på streamade program på SVT Play och webb-klipp med roliga katter, så ökar tittarsiffrorna för vanlig tv i alla åldersgrupper.

Även om digitaliseringen innebär att vi kan se fler kanaler och välja när på dygnet som vi vill se vårt favoritprogram, så är det tydligt att det finns en gräns för hur mycket valfrihet vi mäktar med. Val tar tid. Val kräver en ansträngning. Och om det är något som inte går ihop med tv, så är det ansträngning.

Jakob Bjur:

– Tv-tablån är väldigt kopplad till tv-tittandet. Det ska vara "laidback". Man ska inte behöva anstränga sig så mycket, utan bara kan gå in i ett flöde. Jag tror att det traditionella tv-tittandet kommer att hänga kvar en stund. När folk ska förändra sina vanor, så tar det tar längre tid än man tror.

Pratar man med Sveriges största tv-kanal TV4 tror man inte heller att den tablålagda tv:n kommer att försvinna på ett tag.

– Som tittare vill vi luta oss tillbaka i soffan och bli underhållna och samlas kring stora snackisar som till exempel "Idol". Däremot kommer konsumtionen av tv även att finnas på andra plattformar och i andra former, som till exempel on demand, säger Cecilia Beck-Friis affärsområdeschef på TV4 Nischkanaler.

Även om tv-publiken splittras så finns det fortfarande en stark dragningskraft i de program som branschen kallar för "lägereldar" eller "skyskrapor". Enstaka program lockar inte samma publik som förr – på SVT:s topp-tio-lista finns inte ett enda program som sänts efter 1989 – men det ungefär samma program nu, som för tio år sedan, som lockar miljonpubliken: "Melodifestivalen", "På Spåret", "Allsång på Skansen" och fotbolls-VM. Skillnaden är att dramaserierna inte lockar som förr. "Rederiet" hade antagligen inte haft samma flyt idag som på 90-talet. Det krävs att det är ett spektakel eller tävling, helst i direktsändning.

Fredrik Arefalk, programchef på TV4:

– För TV4 så är direktsändning och tittarnas möjlighet att påverka en tävlings utgång viktiga faktorer för att lyckas skapa en skyskrapa. Våra största framgångar är "Idol" och "Let's Dance", men även "Körslaget" och "Talang" har den styrkan. Vid sidan av stor underhållning så är det naturligtvis nationellt engagerande sportevenemang som också kan samla den riktigt stora publiken.

Jakob Bjur menar att vi de senaste åren har varit i en process som USA genomgick redan på 1980-talet i samband med kabel-tv:ns utbyggnad. Där samlar även de mest populära programmen sällan mer än 25 procent av tittarna.

Att vissa program fortfarande lockar nästan halva befolkningen i Sverige kan bero på att vi fick reklam-tv väldigt sent, och att tv:n som fortfarande är starkt rotat i folksjälen.

– Vi är många som minns hur man avbröt lektionerna för att Stenmark skulle åka. Men jag tror att tv även i framtiden kommer att bidra med vissa sådana referenser, även om man inte kan förutsätta att folk har sett samma saker. Men diskussionen finns på nätet istället, i specifika grupper, inte minst för tv-serier. Vi får samlas kring Anna Anka eller Ullared istället. Det finns fortfarande snackisar. Men de blir mediala fenomen genom att de diskuteras i andra medier och i sociala medier på nätet.

Ska du se själv se Kalle Anka med familjen på julafton?

– Jag tycker alltför bra om julmaten för att låta Disney avbryta den. Mina barn kommer inte heller att insistera eftersom deras mormor för ett antal år sedan spelade in den på video.

läs recensionen från december-utgåvan av brittiska Sight and Sound. Filmen har biopremiär i Sverige 18/12 på Folkets Bio.


http://www.bfi.org.uk/sightandsound/feature/49581

Unexpected tenderness

Michael Haneke’s Palme d’Or-winner ‘The White Ribbon’ is a tale of cruelty set in a north German village in 1913. Despite its monochrome austerity, Catherine Wheatley sees hints of a new softness in the director’s work

"Have you any pride? You want to see how far you can go? My God, why don't you just give up?" So barks one character to his lover in Michael Haneke's The White Ribbon as he tries, crushingly, to end a relationship by humiliating her into leaving him. It's a question one might equally beg of audiences paying to see the latest film from the renowned and sometimes reviled Austrian director. Repeatedly lambasted in the press for a didactic and punitive approach to his audiences that can suggest a contempt for society and spectator alike, Haneke is hardly a crowd pleaser. Indeed, like the callous doctor who utters the above lines, he has repeatedly asked his audiences why they don't just walk out. Yet as the evidence - the enduring popularity of 2005's Hidden, the fast selling-out retrospectives of his early work at the Paris Cinémathèque and London's Curzon cinemas this autumn, and of course the film-maker's long-overdue Palme d'Or win at Cannes this year - suggests, audiences are far from giving up on Haneke. Little wonder UK distributors Artificial Eye are expecting great things from The White Ribbon.

On first glance his new film might appear to be a tough sell. Haneke's black-and-white morality, which has been accused of leaving little room for shades of grey, seems to have found its perfect formal expression in this monochrome period tale, Christian Berger's crisp, cold photography echoing the ascetic existence of the residents of a German village in the months preceding World War One. The director's first use of voiceover narration in a feature film underlines this archaic aspect, putting one in mind of a range of literary ancestors, from Kafka to Handke through Brecht and, perhaps most resonantly, Friedrich Dürrenmatt, whose 1956 play The Visit (Der Besuch der alten Dame) has striking overlaps with The White Ribbon, concerned as they both are with the invidious dynamics of small towns populated by boorish bourgeois residents who go only by their titles - the Pastor, the Baron, the Doctor, the School-teacher. In the case of Haneke's film, moreover, there's a vast cast of characters who offer little room for identification or even, at times, understanding.

In this regard, it makes sense that The White Ribbon, which runs 143 minutes, was originally planned as a three-part television serial; in its epic scope and pastoral period setting there are shades of Edgar Reitz's celebrated Heimat. But it is with Haneke's early work for Austrian television channel ORF that it has most in common. The mysterious, fable-like atmosphere recalls the director's adaptations of Joseph Roth (Die Rebellion / The Rebellion, 1993) and Peter Rosei (Wer war Edgar Allan? / Who Was Edgar Allan?, 1984), as well as his celebrated version of Kafka's The Castle (Das Schloss, 1997), just released in the UK on DVD, while the sprawling narrative, tracing the passage of societal maladies through subsequent generations, has much in common with his 1979 two-parter Lemminge (Lemmings). Making a return to German-language film-making with The White Ribbon, Haneke also revisits the company of actors familiar from his early days of film-making. Faces such as those of Branko Samarovski (71 Fragments of a Chronology of Chance (1995), The Castle, Time of the Wolf) and Susanne Lothar (The Castle, Funny Games, The Piano Teacher) seem to emerge from out of the past.

Like the television work, too, The White Ribbon steps back from the aggression towards the audience that has often characterised Haneke's later work. Gone is the direct audience address of Funny Games; gone the shock tactics of Hidden and the provocative explicitness of The Piano Teacher. Gone too is the self-reflexive and self-regarding fascination with film-viewing and its variants that marked Benny's Video; in fact, The White Ribbon is the first of Haneke's cinematic releases not to feature a television screen somewhere in its midst.

Stylistically, it's a longer, more even-paced film than anything he has done previously, lacking the generic whip that drove the spectators of earlier works onwards through the narrative. Admittedly, the elements of a whodunit plot are notionally in place: the question of who is responsible for the suffering we witness reverberates throughout (as it does through Haneke's oeuvre), but the film takes its time investigating this, digressing along the way. By contrast with the urgent time spans of Funny Games (12 hours), Hidden (a week) and The Piano Teacher (which hurtles over a period of about a month towards its climatic concert), The White Ribbon unfurls alongside the sensuously evoked passing of the seasons, as winter turns to summer and back to winter, while snows thaw and cabbages poke through the hard, hot ground. Meanwhile the film's more sinister events - a malicious attack on the town doctor, the death of a farmhand, the kidnap and torture of two small boys - are interwoven with the delicate progression of a relationship between the narrator's younger self (the School-teacher is the closest thing the film offers to a protagonist) and a broad-faced and buxom young nanny, which allows an unexpected and touching tenderness to enter Haneke's cinematic universe.

One wonders if the influence of script consultant Jean-Claude Carrière might have something to do with this. Most famous for the scripts he wrote with Luis Buñuel, the veteran French writer in his time has been no less excoriating of Europe's middle classes than Haneke himself, but in films such as The Discreet Charm of the Bourgeoisie (1972) Carrière teased his victims with a wry twinkle in his eye. Some of his softer humour seems to have slipped into The White Ribbon's screenplay. If the film's world is, as one character puts it, "dominated by malice, envy, apathy and brutality", goodness, self-sacrifice and love are also to be found here, not only in the burgeoning, bumbling courtship between two young lovers, but in the fierce filial bond between a son and his mother, the tragic mourning of a man for his deceased wife, and the vision of a wide-eyed boy offering an injured sparrow to his indifferent father as a replacement for the prized parakeet put to death by his malicious sibling.

Youthful menaces

In these twin avian sacrifices - one bird literally spread-eagled, crucified as a gesture of revenge against a puritanical and ruthless patriarch (who marks his children with the titular ribbon as a badge of their shame), the other extended in an open palm as a gesture of consolation and comfort to Papa - the stakes of The White Ribbon are perhaps most openly visible. The implication of Haneke's films has arguably always been that our children will rise up against us - one need only think of the adolescent antagonists of Funny Games and Benny's Video, the youthful menaces haunting 71 Fragments of a Chronology of Chance and Code Unknown. In The Piano Teacher, the anti-heroine Erika's central relationship is not with her would-be paramour but with her overbearing mother, whom Erika beats and embraces by turns. And of course there is that final, soundless shot in Hidden, which suggests a world of possibilities about how the sins of the father may be visited on the son. But nowhere is this terrible possibility made more explicit than in The White Ribbon, whose frames are filled with the faces of children - the only characters whose names we ever know.

It may be the Schoolteacher who guides us through this tale, but it is from the children's perspective that we view events, the camera hovering at the level of their eye-lines. One charming scene turned hideous sees the Doctor's tiny son, whose mother has recently died, stumbling downstairs in search of his father and older sister - or rather it doesn't see: shrouded in darkness like the child himself, we struggle to make out shapes in the blackness. It is only when he opens a door and emerges blinking into a starkly lit room that the image becomes clear, and we share his confusion and disorientation at finding father and sister in an unusual and awkward embrace - one which hints at something altogether more troubling than the ear-piercing the pair claim is taking place. The incident is one of several in which Haneke relies on point of view to an extent unseen since Time of the Wolf, in which the narrative also revolved in no small measure around the plight of children, this time in the wake of an unspecified disaster.

As easy as it is to read The White Ribbon as a paranoid adult fantasy in the vein of The Midwich Cuckoos, the feeling lingers that the village's young are as much victims as perpetrators. As the film closes, with a series of tableaux of village life set to choral music, a feeling solidifies that the brutal acts which have punctuated the action are not, as the Pastor would have it, the actions of "a sick person"; rather that the guilt is collective, and that the children's rebellion against us is the inevitable consequence of our own actions.

It is telling that among the youngsters, three alone stand out as unblemishedly innocent: the two smallest boys, whose purity we fear is not long for this world (in fact we may have witnessed the inevitable fall of the Doctor's son with that shocking emergence into the light); and the Midwife's son, Karli. A Down's syndrome sufferer who will never truly grow up, Karli is the epitome of the incorruptible innocent - and so there is no place for him in The White Ribbon's world. Like the Schoolteacher, whose attempts to expose the frightening side of the community's life lead to his expulsion, Karli must be disposed of. His bellows of pain when, beaten and blinded, he lies dying in his bed prove the film's most arduous ordeal.

Love, innocence and hope creep into Haneke's moral universe - only to be crushed. The film's soundtrack of wailing babies and humming flies - aural motifs of new life and death - serves as a constant reminder that the cycle is infinite. Well might we ask: "My God, why don't we just give up?" And yet, as Haneke surely knows only too well, it's a question that proves bafflingly hard to answer.

Zentropas starke man, Peter Aalbaek Jensen, tar konsekvenserna och låter tre nya chefer ta över hans roll i företaget. I framtiden ska han själv jobba för företaget från utlandet.

- Vi har inte råd att vara romantiska. I Polen kan jag få en duktig fotograf för 20 000 kronor i månaden och så jobbar han tio timmar om dagen. I Danmark lämnade en fotograf nyligen ett möte med mig för att jag inte ville betala honom 32 000 kronor i veckan, säger Peter Aalbaek Jensen till tidningen.

Efter ett antal goda år har publiken i Danmark svikit de danska filmerna till förmån för framför allt de svenska Stieg Larsson-filmatiseringarna."

"De flesta bra svenska filmer går upp i extremt få kopior och får så kort tid på repertoaren att ingen ens hinner till biografen", skriver Camilla Larsson och undrar över distributionsmodellerna för Rookie-filmerna.