Skånska Filmdagarna & PIXEL 2010 kortfilmer, seminarier, pitch och prisutdelning! 15-18 april 2010 -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
I år samarrangerar Skånska Filmdagarna & PIXEL Skånes kortfilmfestival under gemensamt tak på Inkonst, Biograf Panora och Biograf Spegeln! Under fyra dagar fyller vi lokalerna med korta och långa filmer, regissörer, entusiaster och branschfolk som delar med sig av erfarenheter, kunskaper och konstnärliga talanger!
SKÅNSKA FILMDAGARNA I år kommer Skånska Filmdagarna att fokusera på seminarier och samtal för att stödja, utveckla och inspirera filmare och filmintresserade! Det blir bl.a Work in progress, regissörssamtal, pitch tips, filmvisning av både kort- och långfilm samt en förhandsvisning med Stefan Jarl på plats!
PiTCH TiPS! Hur gör man en bra presentation eller pitch av sin filmidé?! Vi har bjudit in viktiga och erfarna aktörer från skånska filmbranschen som försöker räta ut frågetecken, tipsa och dela med sig av sina lyckade och mindre lyckade försök! Ett samtal som syftar till att utveckla och roa filmskapare och filmintresserade!
REGISSÖRSSAMTAL! Filmregissörerna Jenifer Malmqvist, aktuell med kortfilmen Födelsedag och Hanna Sköld, uppmärksammad för sin långfilm Nasty Old People visar klipp och berättar om sina olika vägar och erfarenheter kring filmskapandet.
DISTRIBUTION OCH VISNINGSFÖNSTER Presentation av landets ledande biografdistributörer och festivaler inom svensk kort- och dokumentärfilm samt regionala biografer och visningsfönster som arbetar med dessa format. För filmarbetare och en intresserad allmänhet med frågor kring vilka möjligheter och kanaler som finns och kriterier som gäller då det är dags för en kort- och dokumentärfilm att möta en publik.
Se även seminarium lördag 17/4 kl. 11.15 med Caisa Westling, SVT.
gästföreläsningar om oberoende dokumentärfilm 20 april
vid Lunds universitet (SOL):
2010-04-20 14:00 - 17:00, Humanisthusets hörsal
Från Råfilm-kollektivet kommer två medlemmar som berättar om produktion, distribution och visning av alternativ film. Dessutom presenterar Maja Lindquist verksamheten inom DocLounge.
här kommer de 2 senaste programmen av Kino (Sveriges Radio, P1) - om independentfilm mm - superintressant - lyssna!
Fredag 09 april 2010 kl 18:15
Ur filmen "Lebanon"
I premiäraktuella "Blood Calls You" berättar Linda Thorgren om hur hennes livs stora kärlek visade sig vara en kvinnomisshandlare. I filmen berättar hon sin familjs historia, och hur hon upptäcker att fler kvinnor i släkten haft liknande destruktiva förhållanden.
En annan av helgens premiärer är israeliska "Lebanon", där den israeliske regissören Samuel Maoz om sina högst personliga upplevelser av krigets vardag. Han satt själv i en stridsvagn när de israeliska styrkorna rullade in i Libanon 1982. I spelfilmen "Lebanon" skildrar han hur det känns att sitta inspärrad i krigmaskinens innanmäte.
Två våldsamma och personliga berättelser, där regissörernas personliga trauman blir till film.
Möt regissören Samuel Maoz och hör ett kritikersamtal om "Blood calls you" i veckans Kino.
Dessutom möter vi två av den amerikanska indiefilmens verkliga legendarer. Producenterna Christine Vachon och Ted Hope som tillsammans med regissörer som Todd Haynes, Ang Lee och Todd Solondz förändrat den amerikanska filmvärlden för alltid. I Kino ger de sin bild av framtidens villkor för filmskapande.
Veckans klassiker är Ernst Lubitschs sexkomedi "Trouble in Paradise" från 1932, en föregångare till den genre av fartfyllda romantiska komedier som senare skulle gå under benämningen "screwball comedies".
En pojke söker efter sin pappa tre veckor efter Saddams fall i filmen "Sons of Babylon".
Följ med bakom de låsta dörrarna på St Görans sjukhus. Maud Nycander har gjort två filmer om livet på en sluten psykiatrisk avdelning. Hör henne berätta om hur hon gick tillväga för att porträttera den sköra balansen mellan sjuk och frisk.
När Mohammed Al-Daradji nya film ”Sons of Babylon” skulle visas på filmfestivalen i Berlin var den irakiska ministern för mänskliga rättigheter på plats i salongen, och efter filmen visades ett tal med premiärministern Nour Al Maliki, som berättade hur viktig filmen var för Irak. Statens representanter hade gjort filmen till sin. Regissören berättar vad han själv tyckte om meddelandena från regeringen i veckans Kino.
Den här veckan kan man se film från Ryssland på minifestivalen Kinorurik i Uppsala och Stockholm. En i raden av nationella filmfestivaler där olika länders kulturinstitut slåss för att få visa upp sitt lands kultur för svenskarna. Men vilken betydelse har festivalerna? Varför är kulturexport en viktig verksamhet? Och vad tjänar Polen eller Ryssland på att ha en filmfestival i Sverige?
Hitler recyklas gång och gång på Youtube. Vanligtvis är det en scen från den tyska filmen ”Der Untergang”, som textas på olika sätt. Hitler uttalar sig då bland annat om X-box, Michael Jacksons död, Usain Bolts hundrametersrekord och iPad. Hur kommer det sig att vi aldrig slutar fascineras så att denna diktator som varit död i över 50 år?
tisdagen, den 13 april kommer Henrik Thorson, verksamhetsledare för Film i Värmland, till filmvetarna i Lund för att prata om regional filmproduktion, dess förutsättningar och resultat. Kl 13-15/ Humhör / SOL gratis inträde, alla är varmt välkomna. Eftersits! http://www.sol.lu.se/current/calendarEvents.html?type=anyEvent&expand_menu=1
DJ: Filmkollektivet RåFILM tar på sig kabarérocken och DJar tillsammans med VJ Giri Tonto och hans hinkar.
EXTRA: Doc Lounge goes vårsalong light och ställer ut verk av Jenny Oreström. Jenny Oreström är uppvuxen i Lund och har gått två år på Österlenskolan för konst och design i Simrishamn. Nu ställer hon ut fem installationer på Doc Lounge.
TID: Dörrarna öppnar 19.00 Film ca 20.00 PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64 ENTRÉE :60 kr
Kim Longinottos nya film följer de orädda och beslutsamma kvinnorna bakom den ideela hjälporganisationen Bobbi Bear, i deras daglig arbete mot det systematiska orättvisorna, korruptionen och girigheten. Varken politik eller rasåtskillnader har en chans mot denna gemensamma kvinnokraft när de ger sig ut för att hjälpa de mest sårbara i samhället, de bortglömda och utnyttjade barn.
Ännu en gång har Kim Longinotto lyckats göra ett intimt porträtt av ett Afrika i förändring. Den här gången från ett Sydafrika som lämnar apartheiden bakom sig och som med hopp och energi håller på att förvandlas till en ny modern demokrati.
Filmaren Roy Andersson är lite skärrad inför dagens utdelning av Leninpriset i Varberg. Men inte för att förknippas med Lenin. – Nej, jag försvarar den ryska revolutionen fram till Lenins död 1924.
Relaterat
Nervositeten gäller mer själva tillställningen.
– Jag undrar om jag verkligen är värd priset. Så känner jag ofta inför olika kulturpris. Men de fyra Guldbaggarna och jurypriset i Cannes tycker jag är välförtjänta, säger Roy Andersson småskrattande på telefon innan han ska åka från Stockholm till Varberg via Lund för att hämta sin särbo.
Den kände regissören förstår förstås att ett pris döpt efter Lenin blir omstritt, men tycker att man måste se revolutionen i ett historiskt sammanhang.
– Hade inte bolsjevikerna tagit makten så hade kriget med Tyskland fortsatt och det hade bara lett till nya nederlag, fredsförhandlingar med gamla maktstrukturer och sannolikt en restaurering av det gamla tsarväldet.
– När kontrarevolutionen kom i gång blev det massakrer på båda håll, men i början var det ju nästan helt oblodigt. Fram till att Lenin dog tycker jag att de gjorde rätt.
Och om du hade fått ett Stalinpris då?
– Frågan är hypotetisk, men jag tror jag hade varit väldigt tveksam, även om jag inte är helt fördömande mot Stalin heller. Det där är inte lätt. Den historiska processen har fler nyanser än svart och vitt.
Leninpriset ska i korthet ges till kulturarbetare ”vars verk har frändskap med Jan Myrdals verk och dess anda”. Roy Andersson ser Myrdal som en ”bred och mångsidig bildningsrese”.
– Jag har inte läst allt, men jag har alltid varit imponerad av de vassa formuleringarna och den sakliga tonen i hans krönikor. De var en högtidsstund att läsa, säger Roy och berättar att han egna politiska sympatier alltid funnits på vänsterkanten.
Men vad tycker du om Jan Myrdals kontroversiella åsikter om den kommunistiska diktaturen Kina?
– Myrdals bok ”Rapport från kinesisk by” är fantastiskt fin, en riktig klassiker, och jag tror faktiskt inte att Kina kan rätta sig efter några hastigt uppkomna västerländska demokratiska spelregler. Det är ju en tusenårig tradition. När det gäller kulturrevolutionen så har jag sympatier för Mao Zedongs ambition att förhindra det som nu har blivit verklighet, ett jättekapitalistiskt samhälle med enorma klasskillnader.
Hur ser du då på din egen roll i kapitalismens tjänst, när du gör reklamfilmer åt storföretag? Är inte det en motsättning?
– Accepterar man att marknaden finns, så måste man acceptera reklamen och då blir det en fråga om anständigheten i själva produkten och i hur man gör reklamfilmen. Några klavertramp som har varit moraliskt tvivelaktiga har jag väl gjort under åren, men i stort har jag ett ganska gott samvete.
På en punkt går 67-årige Anderssons och 82-årige Myrdals åsikter tydligt isär, nämligen när det gäller samkönade äktenskap. Myrdal har uttalat sig kritiskt, medan Roys egen dotter Sandra lever i partnerskap och har barn med Jan Guillous dotter Ann-Linn.
– Där håller jag inte med Myrdal alls. För mig är det inget problem med samkönade äktenskap och vi får väl diskutera det över en konjak i Varberg.
Varberg har Roy förresten varit i förut, både på spa och i unga dar.
– Jag bodde på Hisingen och nästan alla mina kompisars föräldrar jobbade på varven i Göteborg och de ordnade så att man kunde hyra billiga små masonitstugor i Varberg på somrarna. Så vi åkte ofta dit.
Nu kan du söka stöd från MEDIA-programmet för nyskapande digitala distributionsformer, till exempel via mobiltelefon eller Internet.
Pilotprojektstöd kan sökas för öppna produktionsmiljöer för audiovisuellt innehåll eller webbaserade kommunikationslösningar för mindre biografer. De som redan har fått stöd kan ansöka om ytterligare bidrag. Innehållet måste komma från eller vara riktat till minst fyra MEDIA-läner och omfatta minst tre språk. Deadline är 14 juni.
VOD- och DCD-stödet kan vara Video-On-Demand-tjänster för allmänheten via Internet eller TV, eller digital distribution av film till biograf. Filmkatalogen bör bestå av till större delen europeiska verk från minst fem medlemsländer och på minst fem olika språk. Deadline är 21 juni.
Populärkultur och opinionsbildning: Facebook, YouTube, Råfilm & TV-serier
Populärkultur, vad har det med utrikespolitik att göra? Den frågan ställer vi oss i veckans program. Dimitri Lennartsson analyserar med hjälp av Simon Lindgren, Dagmar Brunow och Johan Höglund populärkulturens roll som opinionsbildare. Samuel Teeland tar sig an teveserierna “In treatment” och “Be ‘tipul” och försöker ta reda på hur dessa speglar vår samtid. Vi har snackat dokumentärfilmens roll med Alex Veitch från filmkollektivet Råfilm och tillsammans med Göran Danasten från SVT diskuterar vi svensk teves favorisering av amerikanska teveserier och varför det har blivit så.
Svenskarnas världsbild formas troligtvis i hög grad av det vi dagligen ser på teve och den svenska tablån domineras av engelskspråkiga program. Med ett så enformigt utbud riskerar Sverige att automatiskt sugas in i en amerikansk kultursfär. Radio UPF ringde upp Göran Danasten, programchef och ansvarig för inköp av drama och underhållning på SVT, för att ta reda på hur det går till bakom kulisserna.
“Jag tror att film är ett väldigt starkt medium. Annars skulle vi ha kunnat använda andra uttryckssätt egentligen.” Så säger Alex Veicht från filmkollektivet Råfilm. De har varit aktiva sedan 2000 och producerar politiska dokumentärer och filmer från runt om i världen med fokus på sociala problem och utvecklingsfrågor. Just nu är de bland annat aktuella med dokumentären “Det var en gång på riktigt”. Läs mer om kollektivet och deras projekt på www.rafilm.se
Radio UPF:s reporter Samuel Teeland har tittat på den israeliska serien “Be ‘tipul” och “In treatment”, den amerikanska versionen av samma serie, i ett försök att spåra den israeliska och amerikanska populärkulturens kopplingar till den politiska samtiden. Till sin hjälp har han Sveriges Radios korrespondent i Mellanöstern Cecilia Uddén.
Vilken roll spelar populärkulturen som förmedlare av ideologier, politiska budskap och som opinionsbildare? Vad har dess globala utvidgning och de sociala mediernas inträde medfört för informationsspridning och politikers trovärdighet? UPF:s reporter Dimitri Lennartsson har gjort en djupdykning i debatten kring populärkultur och opinionsbildning.
Bryr sig människor om vad som visas på teve och film? Tror de att teveserier och film påverkar vår verklighetsuppfattning? Radio UPF:s reporter David Paulsson gick ut på stan och frågade: Har du någon favoritfilm eller -teveserie?
Många besökare, ökat snittpris och hög svensk marknadsandel. Så ser inledningen av 2010 för Sveriges biografer. Intäkterna i januari var 64 procent högre än 2009 och hela 83 procent bättre än 2008, mycket tack vare 3D.
2010-03-29 Fredrik Zillén
När siffrorna för intäkter och antalet sålda biobiljetter i januari och februari nu redovisas står det klart att det blev en riktigt bra inledning på 2010 jämfört med 2008 och 2009.
Totalt gjordes 3 781 658 besök under årets första två månader. Det är cirka 30 procent bättre än 2009 och cirka 43 procent bättre än 2008. När det gäller bruttobiljettintäkter är ökningen ännu högre. Årets siffra, 351 211 677 kronor, är 45 procent bättre än 2009 och 68,5 procent bättre än 2008.
Framför allt under januari var intäkterna betydligt högre i år än de två senaste åren. Orsaken är till stor del att det är dyrare att se film i 3D och under hela januari var låg ”Avatar” ohotad i toppen på den svenska 10-i-topp-listan. ”Avatar” (som visades både i 2D och 3D) hade under januari och februari ett snittpris på 117 kronor, något man kan jämföra med till exempel ”Farsan” med ett snittpris på 86,80 kronor. Totalt 13 procent (485 000 besök) av biljetterna under januari och februari såldes till en film som visades i 3D.
Den fina siffran för den svenska marknadsandelen från 2009 har också hållit i sig och landar på 32,2 procent, till stor del tack vare ”Snabba cash”. Störst marknadsandel har givetvis USA med cirka 60 procent.
Mest sedda filmerna under januari och februari 2010:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=478&grupp=2175&artikel=3584318 Fredag 26 mars 2010 07:46
Allt om mina mammor. Den tonårige John (Aaron Johnson) slits mellan sin moster och sin biologiska mor. Foto: Nordisk Film.
När den brittiska pophistorien ska berättas på film går regiuppdraget till fotokonstnärerna. Rockfotografen Anton Corbijn gjorde filmen Control om Ian Curtis och Nowhere Boy är regisserad av Sam Taylor Wood som tidigare gjort sig känd som foto- och videokonstnär.
Och det finns fler likheter mellan Control och Nowhere Boy - de är skrivna av samma manusförfattare - och de bygger på böcker av kvinnor i den stora popstjärnans närhet. Nowhere Boy är baserad på en biografi av John Lennons halvsyster Julia Baird.
Men här upphör likheterna. För om Control var en stram genomstiliserad ångestpose, är NowhereBoy framför allt en känslofylld relationsfilm. Ett familjedrama som gräver efter Lennonmytens rötter i den välordnade medelklasstegelvillan i det sena 50-talets Liverpool. Här lever den minst sagt tonåriga olycksfågeln John, under överinseende av sin moraliskt oantastliga moster Mimi. Spelad av Kristin Scott Thomas, som återigen visar prov på sin förmåga att förvandla munnen till ett streck.
Och vuxenblivandet betyder för Johns del inte bara ny Elvisfrisyr och liftande på busstak utan också ett närmande till den biologiska mamman Julia som fråntogs vårdnaden om honom efter separationen från fadern. Hon är omogen, psykiskt vinglig men farligt charmig - och framför allt en sann musikälskare och framträder som en rockmytisk urmoder och ett facit till människan John Lennon. Ann-Marie Duff gör ett lysande porträtt, så säker i sin sårbarhet. Och det bästa med Nowhere Boy är att den stannar så länge vid människorna och relationerna. Det blir inte särskilt mycket Beatlessaga, inte så många förstulna blinkningar till fansen. Och det tackar vi för.
På ny platsJan Holmberg blir ny verksamhetsledare och arkivansvarig för Stiftelsen Ingmar Bergman.
Jan Holmberg
Jan Holmberg är doktor i filmvetenskap, tidigare programchef för Cinemateket och chefredaktör för Ingmar Bergman Face to Face. Han kommer närmast från ett lektorat vid K3, Malmö högskola.
Han ersätter därmed Ingrid Dahlberg som avslutar sina två år som VD för verksamheten.
Läs mer om Stiftelsen Ingmar Bergman här. 2010-03-26 Susanne Roger
kul! Kolla in deras hemsida där du hittar hela programmet:
www.musicdocgbg.se
Music Doc Göteborg
Music Doc i Göteborg är en musikfilmsfestival som drivs som en idell förening. Festivalen hålls en gång om året och visar såväl gamla som nya musikfilmer. Med tvära genrekast och förkärlek till udda artister och musikstilar presenterar Music Doc återigen ett mångfacetterat och spännande program.
Music Doc har planerat en alldeles speciell festivaldag på Filmklubben i Bergsjön. För ynka 50 pix får besökaren först se When the road bends, sedan mingla och lyssna till härlig romsk musik, sedan se Afghan Star och vara med på ett mycket spännande samtal om den politiska situationen i Afghanistan. Mycket spännande Music Doc-fredag med andra [...]
Fotografen Jonas Eklöf kommer under festivalen hänga några av sina bästa musikfotografier i foajén på Atalante. Dessa bilder är självklart till salu och kan köpas på plats! Kom gärna förbi mellan filmerna och njut av högklassigt foto på några av våra mest älskade artister! Mer av Jonas verk kan du se på hans hemsida www.jonaseklof.se Kom. Skåda. [...]
Star-maker and pioneering female director Dorothy Arzner brought women to the fore in Hollywood when it really counted, says Sophie Mayer
Todd Haynes' biopic of Dorothy Arzner, rumoured since 2003, has yet to make it to the screen - but with Julianne Moore firmly ensconced as the go-to lesbian after Chloe and this year's Teddy award-winner The Kids Are Alright, it's tempting to imagine that were the project to go ahead, Moore would be Haynes' number one choice. Who better to embody the besuited, openly lesbian Arzner, the only female member of the Directors' Guild throughout her career? At the very least, Moore could out-ice Cate Blanchett in a cameo as Katharine Hepburn, whom Arzner gave her first starring role in Christopher Strong.
The mother goddess of women's film-making, Arzner not only directly fostered the careers of many intelligent, strong female performers, but also indirectly inspired the wave of English-language women film-makers who emerged in the 1970s and 1980s; when feminist film historians looked for Hollywood ancestors, Arzner and Ida Lupino were the only figures they could find. Yet Arzner only just became a legend in her own lifetime, dying in 1979, a mere four years after the publication of Claire Johnston's groundbreaking collection Dorothy Arzner: Towards a Feminist Cinema.
While the feminine, feminist and lesbian qualities of Arzner's movies have been much examined and debated, what's most remarkable is her work rate, which equalled that of male studio directors. Having grown up around the silent-film stars who frequented her family's Hollywood café, Arzner approached the movie business as a hardworking studio hand, directing an astonishing 16 features in as many years between 1927 and 1943. Compare that with Kathryn Bigelow's eight feature films to date, in a career spanning 28 years since 1982's The Loveless.
The Wild Party
Having worked up through the ranks at Paramount as typist, screenwriter and editor, Arzner eventually demanded the director's chair, otherwise threatening to defect to Columbia. She brought confidence and panache to her first feature, Fashions for Women (1927), repaying the studio with a commercial success that convinced them to put her in charge of its first talkie, The Wild Party (1929), a remake of a silent film she had edited. Famously, Arzner invented the boom mike during shooting to deal with the problem of fixed mikes hampering the actors' movements. With Clara Bow appearing (awkwardly) in her first speaking role and Frederic March making his screen debut, the film was both a critical and commercial success, and its racy themes and setting - in a girls' college - set the template for Arzner's oeuvre, which is populated by chorus girls as well as housewives.
But Bow's it-girl star began to wane as Hollywood edged from the Roaring Twenties into the Hays Code Thirties. Paramount directed Arzner towards melodramas such as Sarah and Son (1930), starring Ruth Chatterton in an Academy Award-nominated role as a woman who defies her husband to search for the son that he sold, and Craig's Wife (1936), which brought Rosalind Russell to moviegoers' attention in a spellbinding performance as a woman trapped in a loveless marriage. Arzner turned the misogynist source material, a play that sides with Mr Craig against his cold wife, into a plea for women to become their own people rather than beautiful possessions.
The repressiveness of marriage is Arzner's constant theme, and her films show again and again that when a man believes he can own a woman and women have to compete for men, then romance, loyalty and friendship go out the window. Honor Among Lovers (1931) is an almost Schnitzlerian roundabout of coupling that subtly parallels the problems of the sexual economy, in which men believe they can own more and more women, with the downfall of Wall Street speculators in the 1929 crash. It seems like a perfect film for 2010's duelling headlines of male celebrities in sex scandals and bankers' bonuses: it's a shame that the BFI London Lesbian & Gay Festival aren't including it in their retrospective.
But Honor Among Lovers lacks the other defining quality of Arzner's work, one that is the basis for her inclusion in the festival and that most appealed to feminist film theorists such as Judith Mayne: her detailed, complex and affectionate studies of female companionship, often rich in homoerotic overtones. Her most famous fictional female roommates, Bubbles and Judy in Dance, Girl, Dance (1940) - as played by Lucille Ball (in her first starring role) and Maureen O'Hara (in a rare screwball turn) - do eventually come to blows over men and money, but before the preposterous conclusion they are the classic odd couple, tiffing and dancing like a crypto-lesbian Fred and Ginger.
Dance, Girl, Dance
Dance, Girl, Dance is Arzner's best-known film, not least because it was based on an original story by Vicky Baum, who also wrote the novel adapted as Grand Hotel, in which Greta Garbo famously vamps it up as a dancer who "vahnts to be alohn". Bubbles and Judy are the exact opposite: like the protagonists of Arzner's earlier Working Girls (1931), Bubbles and Judy want to be together. Of course, they eventually transfer this affection onto a man, but there's no mistaking the far more passionate glances that pass between Judy and her butch dance teacher Madame Basilova (played by Maria Ouspenskaya, founder of the Stanislavski-based School of Dramatic Art in New York and famed for her role in The Wolf Man).
Arzner was in a long romantic relationship with Marion Morgan, the choreographer on Dance, Girl, Dance. Backstage gossip also associated her with a series of female stars, including Joan Crawford, who appeared in Arzner's European melodrama The Bride Wore Red (1937), a film that almost destroyed the careers of both director and star after Crawford's character transgressed class boundaries. In the same year Arzner directed Crawford in the jewel-thief comedy The Last of Mrs Cheney (1937), finishing the film uncredited after director its original Richard Boleslawski died during shooting. Long after Arzner left studio feature film-making, Crawford encouraged her out of retirement to make commercials for Pepsi, for which Crawford (as every Mommie Dearest fan knows) was a director and tireless spokesperson.
As with Crawford, whether Katharine Hepburn and Arzner were lovers remains a moot subject (perhaps one for that Haynes biopic), but what's undeniable is that Arzner first cast Hepburn, in Christopher Strong (1933), in the iconic role that would define her as Hollywood's 'spitfire' (the title of a 1933 film starring Hepburn as the titular wild girl). In aviatrix Lady Cynthia Darrington, Arzner and Hepburn crafted the actor's image into that of the fearless woman always in motion, a 1930s version of the 'serial queens', the female free spirits of silent cinema. Yet Darrington crashes to a miserable, albeit noble end: pregnant out of wedlock by a married man, she kills herself in her plane in a gesture of solidarity with the woman whose husband she loves.
Christopher Strong
It's one of the quixotic gestures that Arzner heroines favour, like Nicole (Merle Oberon) in Arzner's final film First Comes Courage (1943). A Norwegian counter-intelligence agent, Nicole refuses to flee Norway with her British lover and comrade even after the death of the German officer whom she has been working for/against and is then married to. She runs back into the woods to hide - and perhaps to pursue her relationship with resistance worker and nurse Rose Linstrom (Isobel Elson). As the film's title twist on the rhyme suggests, love and marriage weren't even close seconds to courage and self-determination for Arzner and her protagonists.
No one knows why Arzner left feature film-making after First Comes Courage, although a decline in her films' critical and commercial success after The Bride Wore Red and a severe bout of pneumonia in 1943 were both factors. Systemic sexism and homophobia also increased in Hollywood with the implementation of the Hays Code from 1934, propagandistic curbs on moral laxity during World War II, and the post-war return to strict gender roles. While fans can only imagine an Arzner-helmed Rosie the Riveter feature, at least the films she made so prolifically - including Working Girls, the prints of which were presumed lost by Arzner herself - are being celebrated. They belong in the festival not only for their depiction of girls together, but for their often celebratory mode. Welcome to the wild party.
[The next in our series of blog posts from the Unit's 2/19 symposium, MAD WORLD: Sex, Politics, Style, and the 1960s, describes the first panel which featured papers by Clarence Lang, Leslie Reagan, and Alexander Doty.]
Written by Ana Vivancos, Comparative & World Literature
In these wintry and bleak times of furloughs, dwindling salaries, and job markets, the Unit’s MAD WORLD symposium was an eagerly awaited event at the University of Illinois, if we can judge by the enthusiastic participation –and in some cases great outfits—of its attendants. In periods of economic difficulty it is not rare to find that show business (Fred and Ginger can attest to it) can provide eager audiences with glittery surfaces such as Don and Betty Draper’s impeccable façades, Sterling Cooper’s elegant offices, or the bars where the advertising executives on Mad Men enjoy their after-work cocktails.
From that perspective, the day’s first panel, formed by the papers of Clarence Lang (African American Studies/History, Illinois), Leslie Reagan (History/Gender & Women’s Studies, Illinois) and Alexander Doty (Communications & Culture/Gender Studies, Indiana) did an extraordinary job of deglamourizing the masculine, white, upper-middle class world that the show offers to its viewers. Lang, Reagan and Doty’s presentations analyzed the presence and function of the marginal in the superficially impeccable world of the pre-swinging 60s that Mad Men depicts.
The three papers suggested that while the show portrays sexual and racial minorities as well as the problematic issues their marginalization represents, it limits such characters to structural functions or plot devices. On the one hand, the images of homosexuals, blacks, and sexually active women point to a contemporary—and even politically correct—awareness of their existence and their problems. However, the panelists’ deeper analysis exposed the relative lack of thematic relevance of these minorities to the show’s central narrative, suggesting their use as props. Mad Men’s allusions to homosexuality, race, or assertive female sexuality become another hook for audiences already entranced by the beautiful and eroticized surfaces. As they view the show’s realist representation of a less enlightened past, such spectators are given the relatively easy job of registering the troubles of marginalized sexual and racial minorities. Another reason, then, to enjoy Mad Men in a time of trouble: it offers a nice dose of soma with what Doty aptly described as the show’s "self-congratulatory liberalism."
Panelists Alexander Doty, Leslie Reagan, and Clarence Lang, and moderator Pat Gill.
The panel opened with Lang’s “From the Mad Margins: Approaching the Civil Rights Frontier of the early 1960s.” African-American characters in supportive roles shadow Don Draper, his coworkers, and family as the main characters undergo a range of personal and professional dilemmas. Playing maids, waiters and elevator operators, these characters are usually silent observers, their voices heard when an opinion on the black consumer market is needed.
Lang interprets this absence as consistent with the show’s logic of depicting a white lens consistent with the period. But even within that realist frame, he noted a geographical distortion in the representation of actual African-American social movements. Lang reminds us how the civil rights struggle took part not only in the South (as suggested in the show) but also in Midwestern and Northeastern cities and on the West coast. On the other hand, the attitudes of black characters such as Carla (the Drapers’ maid) and Hollis (the elevator operator) reflect changes taking place in the larger national scale. These are recurrent characters whose silence or telling remarks can be read as something more than inscrutable. Their attitudes should point us to the existence of a black working-class imaginary and what scholar Eddie S. Glaude describes as the “tragic sensibility” of black experience at this time: the ability to cope with a world “fraught with danger, tragedy, and contingency .”
Doty’s presentation, “The Homosexual and the Single Girl” similarly stressed how Mad Men constructs its homosexual characters, closeted or not, through the same tropes (foreignness, stylishness, attachment to the mother) which would have been used in 1960s America and which linger even today. Doty compares Salvatore Romano in Mad Men with Bruno in Hitchcock’s Strangers on a Train (1951), to emphasize how the television show uses period tropes to color its representation of queerness.
Doty explained the relationship between homosexual and straight characters, such as Don and Sal’s, as a narrative device useful to complicating heterosexual characters or to illustrating the prejudices of the 1960s. Yet, far from providing a full description of the realities of homosexuality prior to Stonewall, characters like Sal and Kurt are wedged into mainstream narratives, figured for the impact they have on straight lives. In this secondary role, Sal and Kurt match the most common homosexual stereotypes by dutifully serving and supporting advertising’s mad men and aspiring career girls.
Reagan’s paper, “After the Sex: A Feminist Reading of Gender and History in Mad Men” illustrated women’s position of inferiority in the patriarchal, white middle- class background of the 1960s. Her emphasis on reproductive practices and technology pointed to women’s lack of control over their sexuality and the difficulty of access birth control methods in the world portrayed by the show.
Reagan stressed the importance of Peggy Olson’s affair with Peter Campbell, a subplot that enabled a nuanced representation of the disempowered position of women in the workplace. Peggy’s misadventures realistically depicted a 1960s-era working girl’s experience of sexual harassment. The show highlights the brashness of gynecological exams and the difficult access to birth control pills, the inevitability of sexual harassment in the workplace, and the lack of options for women dealing with unwanted pregnancies.
This last theme also surfaces in another plot line that sees Betty Draper dealing with an unplanned pregnancy while she is considering leaving her unfaithful husband. Reagan emphasized the show’s ambiguity in dealing with abortion. Although it is presented as a feasible, if complicated option, women on the show do not appear at liberty to choose it. In one important episode of season two, entitled “The Benefactor,” the management of Belle Jolie lipstick consider The Defenders—a real-life show from the 1960s which dared to depict abortion—as an inappropriate program with which to associate their brand. In a sense, by making female characters like Peggy and Betty unable to take control of their reproductive lives, Mad Men reproduces the dominant conservatism of these executives. The show is powerfully descriptive of Peggy’s female experience but ultimately less radical than The Defenders was in the early 1960s.
Lang, Doty and Reagan’s presentations, then, point in eerily similar directions: as they watch the troubled marriage of impossibly beautiful Betty and handsome Don, the harassment of career women, and the silencing of working-class blacks and homosexuals, contemporary audiences may be watching more of themselves—and of their own lingering prejudices and limitations—than they are prepared to recognize.
kolla in länken - där finns YouTube-länkar till varje film!
Akira Kurosawa, the legendary Japanese director, was born 100 years ago today. He's already the subject of a Google doodle, now here's a guide to ten key Kurosawa movies, from classics such as Seven Samurai and Throne of Blood to late greats Ran and Dreams
Akira Kurosawa's centenary has been marked by a Google Doodle today. Photograph: Cine Text / Allstar
1) Drunken Angel (1948)
The youngest of eight children, Akira Kurosawa grew up in Tokyo where, at the age of 26, he began an apprenticeship at PCL studios. His first features as director, made in wartime, had nationalistic strains but No Regrets for Our Youth (1946) and Drunken Angel, about an alcoholic Tokyo doctor trying to get a stagnant pool drained, established a critical engagement with contemporary Japan.
2) Stray Dog (1949)
Drunken Angel inaugurated Kurosawa's working relationship with the actor Toshiro Mifune, which was repeated in this picture, with Mifune playing a policeman on an increasingly obsessive quest to retrieve his stolen gun. Set during a sweltering summer, Kurosawa's breakthrough film confirmed both his feel for contemporary Tokyo and his admiration of American genre pictures.
3) Rashômon (1950)
Recognised at Venice and the Oscars, Rashomon was not just Kurosawa's international breakthrough but the standard-bearer for new Japanese cinema. Recounting a bandit's (Mifune) ambush of a couple in a forest from several contradictory perspectives, its radical challenge to conventional narrative was complemented by beautiful, often stylised photography.
4) The Idiot (1951)
Slashed - to Kurosawa's enduring indignation - from its original length of more than four hours, The Idiot was an early example of the director's adaptation of European literary sources to a Japanese context. Dostoyevsky's novel is relocated to Hokkaido, with Masayuki Mori as a recently released war criminal and Mifune his temperamental friend.
5) Ikiru (1952)
Centred on the final phase of a middle-aged salaryman's life, Ikiru show Kurosawa in full-blooded humanist mode. Takashi Shimura is the bureaucrat whose diagnosis of terminal cancer initially sends him into alienated despair before he finds a kind of redemption in a project the hero of Drunken Angel might have appreciated.
6) Seven Samurai (1954)
Seven Samurai, about a band of masterless samurai defending a village from bandits, arguably remains Kurosawa's towering cultural achievement. The biggest movie Japan had seen at the time, in terms of budget, production and box-office takings, it was also an enormous influence on Western cinema, as well as enormously influenced by it.
7) Throne of Blood (1957)
Transferring Macbeth to medieval Japan reaps dividends: this is one of the most impressive of all screen adaptations of Shakespeare, streamlining the narrative and expressing it through a series of bravura visual coups. Mifune is the ambitious samurai at the centre of a stark world laced with violence, beauty and irony.
8) The Hidden Fortress (1958)
Another period samurai adventure starring Mifune, The Hidden Fortress was another Kurosawa masterclass in the conflation of Japanese and Hollywood tropes. The filmmaker's first widescreen effort, its story of a ragtag band trying to transport a princess to safety and eventually help her free her land is the acknowledged source for George Lucas's Star Wars.
9) Yojimbo (1961)
Similarly, Yojimbo drew on film noir and classical Westerns only to prove massively influential itself, with Sergio Leone taking inspiration from its tale of an effectively nameless lone warrior playing one side of criminals off against another. A funnier, more grotesque sequel, Sanjuro, followed the next year.
10) Ran (1985)
The final decades of Kurosawa's life saw his greatest struggles for artistic freedom, prompting him to look beyond Japan for funding. Shot in colour and influenced by King Lear, Ran, his final grand-scale project, was not without professional and personal cost but confirmed his abilities remained intact.
11) (and one for luck …) Dreams (1990)
One of three more films that followed before his death in 1998, Dreams was an elliptical collection of tales based upon Kurosawa's actual dreams. This is Crow.
Internetjätten Google meddelade på måndagen att företaget har stoppat censuren av sin kinesiska sökmotor Google.cn. Genom att vidarelänka från Google.cn till Hongkongbaserade Google.com.hk ska användarna slippa censuren, skriver nyhetsbyrån Reuters.
”Tidigare i dag stoppade vi censuren på våra söktjänster Google Search, Google News och Google Images på Google.cn”, uppgav företagets chefsjurist David Drummond i ett blogginlägg på måndagen.
”Den kinesiska ledningen har under våra diskussioner varit kristallklar med att självcensur är ett icke förhandlingsbart juridiskt krav”, skriver Google vidare.
Företaget avser dock att fortsätta med försäljning och med sitt forsknings- och utvecklingsarbete i Kina, enligt inlägget.
Beskedet kom strax efter det att USA:s utrikesdepartement meddelat att man hade ”mycket starka indikatorer” på att Google inom kort skulle göra ett viktigt uttalande.
I fredags skrev kinesiska medier att Google kommer att lägga ner sin verksamhet i Kina den 10 april, men från Google självt hördes då ingen kommentar.
Företaget har dock tidigare varslat om att det ska lämna Kina efter avslöjanden om cyberangrepp och intrång i e-postkonton på Gmail, tillhöriga kinesiska människorättsaktivister.
Intrången är en av flera frågor som ökat spänningen mellan USA och Kina inom diplomati och handel. Google har tidigare fått kritik för att ha böjt sig för kinesiska krav och infört ett filter på google.cn.
När DN.se skrev in Google.cn i adressfältet vidarelänkades vi direkt till Google.com.hk. Frågan är nu vad de kinesiska myndigheternas motdrag blir.
En antydan i den vägen kom senare på måndagen då Kina gick ut och deklarerade att Googles beslut att häva censuren är ”helt fel”, enligt en rapport från statliga kinesiska nyhetsbyrån Nya Kina. Enligt nyhetsbyrån anser Kina också att Google nu ”brutit mot ett skriftligt löfte”.
Samtidigt förklarade Vita huset att man är ”besviken” över att Google och Kina inte lyckats träffa någon överenskommelse.
Stockholms Internationella Filmfestival Junior söker volontärer
Nu söker vi volontärer till årets Juniorfestival!
Gillar du att arbeta med barn och trivs med fart och fläkt? Vi söker volontärer som kan jobba på biograferna, men även gästvärdar och chaufförer. Maila din ansökan till [email protected].
Världens två största filmindustrier, amerikanska Hollywood och indiska Bollywood har gått samman för att med gemensam kraft jaga och bekämpa såväl upphovsrättsintrång på nätet som den mer traditionella piratmarknaden på gatorna.
Det är intresseföreningen MPAA (The Motion Picture Association of America) som gör gemensam sak med sju indiska filmbolag för att begränsa piratverksamheten i Indien, rapporterar nyhetsbyrån AP. Alliansen sammanfaller med att Hollywood i allt högre utsträckning försöker slå sig in på den indiska marknaden. Sedan tidigare har MPAA skapat liknande antipiratallianser i USA, Europa och Hong Kong.
I den nya "piratoffensiven" kommer alliansen dels att inrikta sig på att stoppa "avfilmning" i biosalonger, vilket ligger bakom 90 procent av alla piratskivor som säljs på de indiska gatorna, som i sin tur utgör 60 procent av den indiska filmförsäljningen, enligt KPMG.
Dessutom har alliansen en uttalad målsättning att sätta ökad press på internetleverantörer och politiker för att arbeta fram mer effektiva antipiratlagar. Internetanvändningen i Indien har ökat i takt med bredbandsutbyggnaden.
Det är alltså ingen tillfällighet att MPAA nu inriktar sig på just Indien. Förutom att den indiska filmbranschen ständigt utvidgas har Bollywood en historia av så kallade copycat-produktioner som sticker Hollywood i ögonen.
Ett av senare års mer uppmärksammade exempel var filmen "Hari Puttar - A comedy of terrors" som utan framgång stämdes av Hollywoodbolaget Warner Bros. De ansåg att huvudrollsinnehavarens namn påminde på tok för mycket om en viss tonårstrollkarl.
Men det finns även flera lyckade samarbeten över nationsgränserna, som Oscarsvinnaren "Slumdog Millionaire" och "My name is Khan".
Parallellt har stora indiska filmbolag, som UTV Motion Pictures och Reliance Big Pictures, börjat köpa in sig i Hollywood. Bland annat har de indiska bolagen investerat i Steven Spielbergs bolag Dreamworks.
- Folk blir allt mer likasinnade, säger MPPA-ordföranden Dan Glickman till AP och hänvisar till en studie av Ernst & Young som visar att piratförsäljningen kostade den indiska filmindustrin närmare en miljard bara under 2008.
Glickman fortsätter:
- Det här är ett land med en miljard människor där man älskar film mer än någon annanstans i världen. Vi vore galna om vi inte försökte slå oss in på den här marknaden.
I samma AP-artikel berättar Sanjeev Lamba, chef på bolaget Reliance Big Pictures, hur filmsatsningen "3 idiots" blev en finansiell framgång mycket tack vare att bolaget aktivt och aggressivt bekämpade piraterna i realtid.
Enligt Lamba lyckades man stoppa tio miljoner illegala nedladdningar. Men det var ingen enkel match. Gruppen som arbetade med lanseringen av "3 idiots" ska ha hittat en ny illegal kopia på nätet var femte minut.
