Bengt Ekerot and Max von Sydow in Ingmar Bergman's Det sjunde inseglet (Schweden 1956/57; © 1957 AB Svensk Filmindustri; Photo: Louis Huch)

Liv Ullmann and Bibi Andersson in Persona (D.: Ingmar Bergman, Sweden 1965/66; © 1966 AB Svensk Filmindustri)

Exhibition “Ingmar Bergman – Truth and Lies”

Lectures, Discussions, Readings, Publications

Programme Coordination
Connie Betz

Retrospective and Homage Publications
Gabriele Jatho

Press, Guests, Events
Ralf Dittrich
phone +49 · 30 · 818 916 52

I veckans Kino lyssnar vi på film. På musiken i filmer. Från storsäljande hitsoundtracks till experimentmusik i high school-miljö. Och så tvingar vi en världsberömd kompositör att lyssna på sina egna verk på ett slitet kassettband.

Musik har blivit ett allt viktigare sätt att profilera filmer på. Musical supervisors anställs för att navigera rätt bland demos, vinyllådor och itunes-konton. Möt Markus Bergkvist och Magnus Palmborg som arbetar med detta i veckans Kino. Och hör om hur viktig dynamiken mellan bild och musik är för filmregissören Roy Andersson, som tar med sig sina tankar om musikens roll in i vardagen.

Gus van Sant har valt ett ovanligt sätt att musiklägga sina filmer på. I ”Elephant” och ”Last Days” använder han sig av experimentmusik istället för vanlig musik. Ljud av kyrkklockor, fåglar, från busshållplatser och järnvägsstationer får skildra alienation och utanförskap. Kino har pratat med Gus van Sant och kompositören Hildegard Westerkamp om att använda ljud som musik i film.

Kompositören Michael Nyman räknas som en av filmmusikvärldens megastjärnor efter sin musik till ”Pianot”, ”Tecknarens kontrakt” och ”Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare”. Han har sålt miljontals cd-skivor med sina högst personliga, egensinniga och outbytbara tonsättningar. Nina Asarnoj tog med sina gamla sönderspelade blandband för att spela upp sina favoritstycken för Nyman när han var på Sverigebesök. Hör bland annat om kopplingen mellan Nyman och popartisten Sting i veckans Kino.

I veckans klassiker lyssnar Jan Hammarlund på filmer om de klassiska kompositörerna Frédéric Chopin och Robert Schumann. Hur gör man för att dramat ska växa fram ur musiken, istället för att förvandlas till en tam, illustrativ musiktapet? ”Song of love” från 1947 och ”Impromptu” från 1991 är filmerna som granskas.

Programledare: Roger Wilson
Producent: Lisa Bergström

Kulturkritik.

Inflytandet från den brittiske fotografen och entreprenören Eadweard Muybridge på modern visuell kultur kan inte överskattas. Inom konsthistorien syns inspirationen från hans fotografier i verk av Edgar Degas, Marcel Duchamp, Francis Bacon och Cy Twombly. Spåret fortsätter genom sjuttiotalets strukturalistiska film till Philip Glass musikpjäs ”The Photographer” och intresset för arkivsamlingar och gränslandet mellan konst och vetenskap inom nutidskonsten. Just nu uppmärksammas Muybridge med en stor utställning på konstmuseet Tate Britain i London.

Efter att ha emigrerat till USA på 1850-talet överlevde Muybridge en svår trafikolycka, lanserade sig själv som fotograf, mördade sin frus älskare utan att bli bestraffad (dråpet betraktades som ”försvarligt”) och blev världsberömd för sina kvasivetenskapliga fotostudier av djur och människor i rörelse. Hans livshistoria låter som en sensationell melodram, och mannen med det yviga viktorianska skägget verkar ha varit lika mån om att kontrollera och modifiera sin egen image som sina bilder, uppfinningar och publikationer.

Han föddes som Edward James Muggeridge men ändrade sitt efternamn flera gånger och år 1881 började han stava sitt förnamn ”Eadweard” som en fornengelsk kung. Men trots sin excentricitet framstår Muybridge som en produkt av det sena 1800-talet. En period då det moderna USA byggs upp av äventyrslystna ”selfmade men”. En kultur som speglas i hans fotografier, från den storslaget romantiska naturen i Kaliforniens Yosemite Valley till myten om ”Vilda västern” i skildringen av den sista indian­konflikten, Modockriget. Han avbildar det urbana San Francisco i ett panorama och gestaltar modernitetens tro på vetenskap och teknik i studierna av rörelsemönster.

Även vår tids populärkultur präglas av Muybridge. Mark Neales video för U2:s ”Lemon” parafraserade Muybridges kanske mest inflytelserika verk, ”The Human Figure in Motion” och Matrixfilmernas ”bullet-time” hade varit otänkbar utan Muybridges experiment. Även filmer utan spektakulära fotoeffekter är ett slags vidareutveckling av Muybridges idéer. På 1880-talet visade han sina fotografier för publik i en uppfinning kallad ”The Zoopraxiscope” och skapade på så sätt en förfilmisk variant av rörliga bilder. För våra ögon, vana att se film visualiserad genom bildremsor, framstår Muybridges rörelsestudier idag som en självklar föregångare till filmmediet.

Men när jag återser de berömda sekvenserna på Tate Britain är det som fascinerar mest hur dessa fotografier – på sin tid uppfattade som ”rationell” vetenskap – underbygger idéer om biologiska skillnader mellan könen. Kvinnor leker med barn, dansar iklädda tunna

klänningar, klär av sig, klär på sig. Män fäktar, hugger, brottas, hoppar, lyfter. Här finns ännu en spådom om filmens framtida utveckling.

Ingrid Stigsdotter
konst- och filmkritiker