http://www.hh.se/pressmedia/aktuellt/nyheter/nyhetsarkiv/nyheter/franstudierifilmvetenskaptillguldbaggeprisadkortfilm.9253.html






Regissören Gabriela Pichler, tidigare student på Högskolan i Halmstad, var inbjuden till filmvetarnas avslutning den 31 maj. Hon berättade om sitt filmskapande och kortfilmen ”Skrapsår”, som fick pris för bästa film i sin genre på årets Guldbaggegala.

Resan började för snart tio år sedan då Gabriela Pichler själv ”råkade hamna” på grundkursen i filmvetenskap i Halmstad.

- Jag var intresserad av film när jag började läsa A-kursen, men visste inte så mycket. Jag var ett tv-barn och konsumerade oerhörda mängder tv, berättade Gabriela Pichler som såg sin första film på bio när hon var 15 år.

Regissör och filmvetare

De fortsatta studierna i filmvetenskap öppnade upp en helt ny värld för Gabriela Pichler. Efter ett tag insåg hon att man faktiskt kan plugga till regissör. Efter studierna i Halmstad sökte hon till Filmhögskolan i Göteborg. Kortfilmen ”Skrapsår” är hennes examensprojekt därifrån.

Att vara just regissör och filmvetare på en och samma gång leder ofta till inre konflikter:

- Det är svårt när man skapar karaktärer samtidigt som man ifrågasätter och analyserar i den andra rollen som filmvetare, som bara vill censurera, menar Gabriela Pichler.

Växte upp i en flerkulturell miljö

Hennes eget filmskapande bygger på en vilja att skildra verkligheten på ett annat sätt än som den ofta framställs i svenska filmer. Med en förälder från Bosnien och en från Österrike växte Gabriela Pichler upp i en flerkulturell och flerspråkig omgivning.

- När jag kom till Filmhögskolan var jag mätt på svensk film. Allt var likadant. Alla pratade konstigt och det stämde inte överens med min verklighet. I svensk film skildras ofta medelklassen och alla är så vältaliga och artikulerade. Jag känner mig utanför när jag ser detta, förklarar Gabriela Pichler.

Använder unga amatörer

Språket spelar en central roll i ”Skrapsår”, i vilken hon ville hitta ett språk som var mer ärligt och äkta. Skådespelarna i filmen är unga amatörer mellan 9 och 19 år, många med invandrarbakgrund, och Gabriela Pichler gav dem stort utrymme att använda sina egna sätt uttrycka sig på.

I filmen skildras ett ungdomsgäng som hänger på ett fabriksområde.

- Jag ville göra en film om tristess och väntan. Vad som händer när man väntar på att något ska hända. Den skulle handla om ungdomar, utan någon vuxenvärld som störde, med flera huvudpersoner. Den utspelar sig på en enda plats, ett övergivet fabriksområde. När jag var liten städade min mamma på fabrik efter stängningsdags och jag var ofta med och fick leka själv i lokalerna, berättar Gabriela Pichler.

Smärtsamt när tanken möter verkligheten

När man arbetar med film ska man vara medveten om att det är en sak att ha en tanke om vad man vill berätta och en helt annan när denna tanke ska möta verkligheten. För filmen ska, oavsett vad, göras i verkligheten med de förutsättningar som finns här.

- Det är smärtsamt när ens tanke ska möta verkligheten, för det blir aldrig som man har tänkt sig, även om idén faktiskt kan bli bättre.

Gabriella Pichler ser också en tydlig skillnad mellan vad man tror att man berättar och vad ens filmskapande verkligen säger.

Text och bild: LOVISA JONES