Magiska ögonblick
Vad är film?
– Det första jag tänker på är att det är något magiskt. Bio är någon slags religion för mig: Jag tycker om att gå in där, ta av mig, sätta mig, lyssna på någon som pratar, kanske meditera lite i bland.
Biografen kan ju fungera lite som en kyrka, ett rum för stilla betraktande.
– Ja, själva bioupplevelsen känns lite mer helig än hela grejen med Youtube och annat.
Jenifer Malmqvist är uppväxt i Landskrona och har precis avslutat sina studier vid den polska filmskolan i Lodz. Den 18 minuter långa examensfilmen Födelsedag – inspelad på 35 millimetersfilm – visas på den pågående Sundance filmfestivalen i USA. Det är andra gången hon deltar på festivalen, 2007 visades kortfilmen I fred (om två flickor som utforskar sin begynnande sexualitet), och just nu befinner hon sig där för att se hur nya filmen tas emot – och för att bredda perspektiven.
– I bland undrar jag: Varför blev det film? Jag gillar collaget av alla grejerna och att film är en kommunikation mellan människor över hela världen, och det är så häftigt, det finns en närhet i upplevelsen av film eftersom det ofta handlar om människor.
En förutsättning för att gestalta mänskliga möten är så klart att skådespelarna är bra, som barnskådespelarna i I fred. Men är det inte svårt att jobba med barn?
– Jag tycker nog inte det. Barn är inte utbildade skådespelare, så man kan ju inte kalla dem skådespelare, utan man får kalla dem för barn. Ofta har de lättare att vara naturliga… Det är ju ett så slitet ord – vad är det, naturlighet? Kanske de gånger man är personlig?
Hon tycker mycket om arbetet med skådespelarna, och funderar kring skillnaderna mellan barn och vuxna:
– Man får prata annorlunda med vuxna, vuxna har mycket mera på gång liksom. Jag tror att om man har jobbat ihop ett tag, så vet man vad den andre menar. Det kan räcka med halva meningar, och det tycker jag är ett bevis på att kommunikation inte alls bara har med språk att göra.
Film har i första hand inte med språk att göra.
– Nej, eller hur!
Någon standardmetod för igångsättandet av en ny film säger hon sig inte ha, snarare handlar det om att hela tiden ”börja om från början”.
– I I fred var det ganska tydligt att jag hade den här bilden att de var under lakanet, innan de pussas, att det skulle vara laddat där. Så jag visste att det skulle hända, men jag visste inte vad som skulle hända före eller efter.
Halvtidsprojektet i Lodz var spelfilmen At the end of the street. Starten för den var karaktärerna – en dialog mellan de två kvinnliga huvudpersonerna – sedan tillkom historien om deras separation.
– Man pratar hela tiden karaktär–konflikt på polska filmskolan. Vår manuslärare pratade bara om karaktär som det allra viktigaste.
Med andra ord som i en typisk Mike Leigh-film – en regissör som Jenifer Malmqvist gärna lyfter fram: ”Hans karaktärer är så himla gjutna”.
Vilka är de viktigaste erfarenheterna från de fyra skolåren? Hon nämner en händelse med både personliga och filmskaparmässig värden, som sprang ur första årskursens arbete med en nio minuter kort dokumentär om 13-åriga Anastasia – en flicka med diagnosen cystisk fibros.
– När jag träffade henne så fann vi varandra på något vis. Det var ju jobbigt, hon ska kanske dö när hon är 30. Mitt under en inspelningsdag blev hon trött och ville inte vara med. Det framkom att hon inte hade bra kontakt med sin pappa – hon kände inte att han brydde sig om henne. Hon var så liten och tunn, och hon började gråta. Vi gick till närmsta grandunge, det här var på sommaren, och jag kramade henne och sa – jag vet inte var det kom ifrån – ”jag älskar dig”, och hon sa det till mig också.
– Och så hoppade hon upp i min famn, jag låtsades att jag trillade och sa ”oj vad du är tung!” – vilket hon inte är, hon är som en fjäder – och så började hon skratta. Sedan gick vi in och gjorde scenen.
Hennes dokumentärlärares spontana reaktion var: ”Varför tog du inte kameran och filmade just när hon grät i det där ögonblicket, där skulle du ha varit!”
– Jag har tänkt på det där. Det föresvävade mig inte, och på något sätt känns det inte som att jag skulle ha velat göra det ändå. Förstår du vad jag menar?
Ja. Och då tänker du precis som en nyhetsfotograf inte får tänka. Många säger: ”Ta bilden! Sedan diskuterar vi om den ska publiceras.” Men: Måste – ska – alla bilder tas till varje pris?
– Fast jag tycker att en fotograf ska tänka så. Jag har varit med om en situation där jag sa åt fotografen att sluta filma, och så har han ändå fortsatt och så har det blivit bra – och så tänker man: Gud vad bra.
Vilket, när man funderar på saken, kanske säger något om filmfotografens och regissörens jämbördiga status på filmskolan:
– Bergman är ju liksom gud nere i Lodz – men det är Sven Nykvist också.
Anders E Larsson
[LINK MAILTO [email protected]][email protected][/LINK]
JENNIFER MALMQVIST OM EN FAVORITSCEN
Mike Leighs Naked (1993): ”Den absurda scenen där filosofkillen sitter på en trappa, bredvid står det en kille och skriker ”Maggiiie!” jättehögt. Filosofkillen försöker prata om Nostradamus, men den andre killen skiter i det och skriker ”Maggiiie!”. Senare i filmen kommer en tjej till samma plats och skriker ”Jooohn!”, eller vad han nu heter. Maggie och John är jättekära i varandra, och så träffas de helt arga.”
FILMOGRAFI I URVAL
Födelsedag (2010), At the end of the street (-07), 13 years and 10 months (-06), I fred (-04), Ängel Bängel (-03)
