De män som porträtteras i målningen ses som skenheliga rovdjur.

För att hänga med i en film av Peter Greenaway borde man helst vara konsthistoriker, men gärna också kunskapsteoretiker och schackspelare. ”Tät på gränsen till obegriplig” tyckte i alla fall min kollega på denna sida i sin recension av ”Nattvakten”, Greenaways iscensättning av Rembrandts berömda målning med samma namn, som hade premiär förra veckan.

Som på beställning kommer därför ”Rembrandts anklagelser”, en dokumentär filmessä där Greenaway helt enkelt likt en annan Al Gore ställer sig att föreläsa om Rembrandts målning – och av bara farten förklarar sin egen film om verket.

Och det blir riktigt underhållande. För här har Greenaway placerat sig själv i centrum, alldeles bokstavligen i det gyllene snittet, i form av ett slags talking head inne i en tv-liknande ruta. Ibland spränger han till och med in rutan i de tavlor han talar om, med sig själv plötsligt vackert belyst i rembrandskt ljus: vadå, tycks han fråga, även filmmediet är väl ljusmåleriets konst?

Utifrån denna magnifika självcentrering driver han sedan sin högst subjektiva tes: att Rembrandts ”Nattvakten” är en historia om sammansvärjning och mord, ja en enda stor anklagelseakt mot sin samtid, i form av en bildgåta. Alltså inleds nu en jakt på ledtrådar och bevis, som vore målningen föremål för en brottsplatsundersökning.

I de män som porträtteras i målningen ser vi alltså knappast något uppsluppet gäng på väg till en jakt utan en samling skenheliga rovdjur. En herrklubb som gärna sponsrade barnhem, men samtidigt utnyttjade barn sexuellt: goda representanter, menar Greenaway, för det dåtida Amsterdam, ett av dåtiden finansiella och politiska maktcentra.

Men tro inte att åskådaren eller nutiden slipper undan. De flesta numera är visuellt obildade, slår Greenaway fast, och spänner ögonen i oss. Vi lever i en tid som övervärderar ordet, därför också vår usla filmkonst.

Que? Men han själv då? Här står han ju i en film – och talar, talar, talar. Hamnar han då inte själv, vare sig han vill det eller inte, på andra sidan skranket: bland de horder av uttolkare som bildvärlden inte kan vara utan.

Alltså sitter man där och undrar: driver Greenaway med oss? Driver han med CSI-hjältens jakt på empiriska data, Dan Browns konspirationsteoier, Al Gores pedagogiska retorik? Driver han med allas vårt tolkningsraseri?

Svårt att säga. Men det funkar. Om inte annat för att karln, som sagt, är ovanligt begriplig denna gång. Dessutom med sin sarkastiska humor stundtals riktigt rolig.