Av Annika Gustafsson
Publicerad 9 november 2009 6.00 | Uppdaterad 9 november 2009 16.27  Sydsvenskan

Annika Gustafsson skriver om filmdagarna i Lübeck.

Norsk film imponerar.

Det har märkts de senaste åren vid filmdagarna i Lübeck. Några filmer hittade tidigare i år också vägen till svenska biografer, bland annat motståndsdramat ”Max Manus” och Erik Poppes formmässigt avancerade ”De osynliga” kring skuld och försoning.

Trots huvudpriset till svenska ”Det enda rationella” framstår norskan Sara Johnsens ”Upperdog” som årets verkliga vinnare.

2005 gick hennes regidebut ”Vinterkyss” kort tid på svenska biografer. ”Upperdog” borde få en bättre chans. Filmen lyckas på ett skickligt sätt kombinera dagsaktuella frågor kring norsk militärs närvaro i Afghanistan, adopterade barns behov av att söka sin bakgrund med de allt tydligare klassklyftorna i det rika oljelandet Norge. Därtill har ”Upperdog” mitt i allt allvar ett starkt underhållningsvärde, mycket tack vare den polska stjärnskådespelerskan Agnieszka Grochowskas perfekta tajming och totala närvaro framför kameran.

Grochowska spelar en ensamstående mamma som rest till Oslo för att tjäna pengar, dels i köket på en asiatisk restaurang, dels som städerska och hundvakt. Sonen finns hos hennes föräldrar i Polen. Familjen hon arbetar hos har en vuxen adopterad son från Kina. Vad han till en början inte vet är att hans biologiska syster arbetar i restaurangen där polskan också jobbar.

Johnsen drar sig inte för en komplex intrig och får på ett suveränt vis ihop alla delarna utan att det verkar konstruerat. Hon ställer begrepp som underdog och upperdog på huvudet och lockar snabbt in åskådaren i det engagerande dramat, där vissa tematiska likheter finns med Lukas Moodyssons ”Mammut”.

Aktuella strömningar i samhället är också närvarande i danske modefotografen Nicolo Donatos regidebut ”Broderskap”. Här spelar Thure Lindhart, från ”Flamman&Citronen”, en ung homosexuell militär som tvingas lämna armén, söker sig till nynazister och förälskar sig i en kamrat, gestaltad av David Dencik. Att vara bög är en dödssynd bland danska nationalsocialister där måltavlan för deras våldsamma aktioner blir landets muslimer.

”Broderskap” är inte den första danska filmen i debatten om främlingsfientlighet. Härom året väckte en annan produktion uppmärksamhet och prisades på Göteborgs filmfestival. Dessvärre minskar antalet danska filmer på svenska biografer. Räddningen blir dvd men det innebär samtidigt att produktionerna sällan får samma genomslag och belysning som en biopremiär.

I det sammanhanget är det anmärkningsvärt att en av de svenska tävlingsfilmerna, Håkon Lius ”Miss Kicki”, ännu inte har funnit någon svensk distributör. Liu skrev huvudrollen direkt för Pernilla August och hittade snabbt den unge Ludwig Palmell som spelar hennes son Victor. Kicki lämnade sonen fyra år gammal hos sin mamma och utvandrade till USA. När Victor kommit upp i tonåren återvänder Kicki, lätt alkoholiserad, till Sverige och hoppas att en semesterresa till Taiwan ska föra dem samman.

Håkon Liu är en visuell begåvning. Hans film, särskilt avsnittet i Taiwan, har en egen ton som inte minst märks i den svala färgskalan. Palmell och de asiatiska skådespelarna ger August det nödvändiga motståndet. Men det tar för lång tid innan handlingen kommer upp i varv.

Med tanke på hur mycket rent dålig film som går upp på bio är det här snudd på skandal.

Premiär i slutet på månaden blir det däremot för ”Metropia”, Tarik Salehs märkliga, apokalyptiska sciencefictionanimation om en metro som fraktar arbetare runt hela världen. Den står ut, inte minst på grund av den för svensk film så avancerade formen, och kommer att väcka diskussion.