den svenska synden

hej, lyssnade på ett suveränt och superspännande radioprogram häromdagen - den finns säkert kvar på nätet! Tune in!

Klassiska kulturbråk - Den svenska synden - från snusk till nostalgi

Torsdag 29 december 2011 kl 18:15 Dela
ANDERSSON, HARRIET Lars Ekborg och Harriet Andersson

P1 torsdag 29 december kl 18.15

Den svenska synden – en myt som fortfarande är känd över hela världen. En bild av Sverige som ett sexuellt frigjort land, förmedlad genom filmer som ”Hon dansade en sommar”, ”Sommaren med Monika” och ”Kärlekens språk”. Hur en blottad bröstvårta blev början till en sexuell filmrevolution med Sverige som epicentrum.

Men var kommer egentligen begreppet ifrån? Vem stämplade svenska filmer som syndiga? Och hur frigjort var egentligen det svenska samhället?

Roger Wilson och Lisa Bergström berättar historien om hur den svenska synden blev en industri med hjälp av bland annat skådespelarna Harriet Andersson och Lars Lind.


Ruben Östlund om "Play"

I DN uttalar sig Ruben Östlund själv om sin omdebattere bioaktuelle spelfilm "Play".

källa:http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vand-inte-bort-blicken

Publicerad 2011-11-29 09:53

Bilden av fem svarta som rånar fem vita är ­provocerande eftersom den påminner oss om att vi deltar i en ­ekonomisk och politisk obalans – och vi gillar inte att bli avslöjade. Det skriver Ruben Östlund, som här ger sig in i ­debatten om sin egen film ”Play”.

Förra våren passerade jag ett politiskt möte på Kungsportsplatsen i Göteborg. På var sin sida står demonstranter och motdemonstranter, separerade av kravallklädda poliser, stängsel och hundar. Stämningen är hätsk, argast är motdemonstranterna. Uppsträckta ovanför sina huvuden håller båda grupperna telefonkameror riktade mot varandra. Slående många har Iphone 4. Varför tycker jag att den situationen är intressant? En anledning är att det känns som om det finns något väsentligare telefon­kamerorna skulle kunna riktas mot.

Man kan säga att filmen ”Play” startade med en bild. En bild inspirerad av verkliga händelser. Fem svarta barn rånar tre vita barn. Den bilden skapade ett problem hos mig. Jag blev tvungen att fråga mig varför jag uppfattade den som kontroversiell. Varför är den provokativ? Efter tre års arbete hade ”Play” premiär i Cannes i maj 2011.

Vi får fina reaktioner, många journalister är intresserade och vill prata länge om filmen. Ur flera olika perspektiv. Några är arga och en fransk tv-journalists första fråga är: ”So you don’t like black people?” Jag frågar honom vad det är som gör att han läser filmen så. Vad är det som gör att han ser de fem rånande barnen i filmen som representanter för en grupp? Varför ser han dem inte som individer? Jag säger att det är en av de frågor jag vill att filmen skall tvinga oss att ställa. Men journalisten är för arg för att lyssna eller så är det bara så att han inte vill förstå.

Jag tror att bilden av fem svarta som rånar tre vita är provokativ, eftersom den påminner oss om en social och ekonomisk obalans. Den påminner om en historisk orättvisa som fortfarande pågår. Tidigare har jag sagt att människan inte gillar obalans, att det är den som gör oss provocerade. Nu vill jag vara hårdare och säga att vi inte gillar att bli avslöjade med att vi deltar i en obalans. Vi kan leva med orättvisa så länge som vi slipper konfronteras med den. Just därför tycker jag att provokationen kan vara viktig, den tvingar oss att hålla kvar blicken. ”Play” kretsar, bland annat, kring händelser som vi har svårt att närma oss. Att av rädsla eller välvilja titta åt ett annat håll är ett sätt att bevara problemet. Det är inte att ta ansvar.

Om nu ”Play” har tvingat oss att konfrontera ett problem, tror jag ett bra sätt att närma sig det är att våga titta kritiskt på sitt eget beteende. Det kan jag börja med genom att beskriva tre situationer som uppstod under arbetet med filmen.

1. De åtta pojkarna som spelar huvudrollerna i ”Play”kommer från olika delar av Göteborg. De har olika bakgrund och de pratar på olika sätt. Trots att vi hade provat dem tillsammans vid flera tillfällen, så var jag nervös under de första inspelningsdagarna. Nervös, för jag visste att det skulle krävas så mycket av dem, och över hur de skulle fungera som grupp. Jag var också orolig för att det skulle finnas attityder som kunde skapa motstånd mellan dem. Attityder som de bar med sig på grund av att de kom från skilda delar av samhället. De attityderna visade sig inte alls. Jag tror bland annat att det beror på att de kunde mötas i ett sammanhang, där de hade ett tydligt gemensamt mål. Jag tror att det beror på att målet kändes meningsfullt för dem. Det kunde ha varit att spela i ett fotbollslag, i det här fallet var det att göra en film tillsammans.

2. När vi filmade i närheten av Bergsjön i Göteborg började ungdomar från en skola störa inspelningen. De drog ned avspärrningar, gick in på filmområdet, skrek så att tagningar inte kunde användas. Det var både killar och tjejer. Jag blev frustrerad och arg och stod ganska handfallen inför situationen. Plötsligt var det en tjej i filmteamet som kom på att hon skulle samla in namn från ungdomarna, eftersom vi behövde statister till en annan scen. När hon hade gått runt en liten stund och skrivit upp några namn så lugnade situationen ned sig. De flesta ungdomarna lämnade platsen, även de som inte var intresserade av att vara statister. Något blev plötsligt tydligt. Att störa filminspelningen var ett sätt att delta. Så länge som ungdomarna kände sig utestängda från den var det också det enda sättet. I samma ögonblick som de blev inbjudna att vara med så försvann motiven att provocera oss.

3. Efter att ”Play” haft premiär i Cannes blev vi inbjudna till Venedigs filmfestival. På väg hem från festivalön Lido kliver jag och producenten Erik Hemmendorff ned i en taxibåt som skall ta oss till flygplatsen. I båten sitter redan en skådespelare som är med i en belgisk film jag känner till. Skådespelaren är två meter lång och svart. Jag sätter mig bredvid honom och förklarar på engelska hur mycket jag tycker om regissören som gjort filmen han medverkat i. Vi pratar en stund och han frågar vad jag gjort på festivalen. Jag säger att vi har med en film. Jaha, vilken då? ”Play”, säger jag. ”Var kommer den ifrån då?” frågar han. ”Sverige”, svarar jag. ”Jeg kommer fra Norge så du kan godt snakke svensk!” svarar skådespelaren på klingande norska.

Det var tre exempel som jag tycker belyser något intressant. Till de anonyma på bloggsidor som kallar Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg för ”kommunisthora”, och till Åsa själv som blir arg på ”Play” när hon konfronteras med sin egen fördomsfulla blick vill jag ge ett tips om en funktion på Iphone 4-telefonen. När telefonen är i kameraläget så finns det en knapp som skiftar från den främre kameran till kameran som filmar bakåt mot dig själv. Testa att trycka på den.

Ruben Östlund

[email protected]


bra historielektion: svenska filmtidskrifter

Filmtidskriften FLM har gjort en bra uppställning över svenska filmtidskrifter 1959 till idag!
källa: http://www.flm.nu/2011/11/svenska-filmtidskrifter-1959-2011/

Av Jonas Holmberg den 29 november 2011 i Bloggar, Jonas Holmberg · 7 kommentarer

Vi var inte så många, idag blev vi ytterligare en färre. Vår filmtidskriftskollega Cinema gick i graven idag, symptomatiskt nog (?) vid en tidpunkt då den aldrig varit bättre. Det är inte lätt att bedriva filmpublicistik i Sverige. I landet återstår sex pappersbaserade filmpublikationer: FLM, Filmrutan, Film & TV, Victor, Filmkonst och Film international. Ingen av dessa har det breda tilltal som kännetecknade Cinema, så det har uppstått ett tomrum som förhoppningsvis någon vill fylla igen.

För att få perspektiv på situationen har jag nedan gjort en liten översikt över existerande filmtidskrifter och våra föregångare. Det som är slående är hur kortvariga de flesta initiativ är. Få tidskrifter ges ut längre än ett par år. Har jag missat någon? Vilka avsomnade tidskrifter saknar ni mest?

Nu existerande filmtidskrifter:

FLM (2007- )
Du och alla dina vänner läser den.
Redaktörer: Jonas Holmberg och Jacob Lundström.


Film international (2003- )
Akademisk filmtidskrift på engelska.
Redaktör: Daniel Lindvall.


Victor (1999- )
Enkelt A4-häftad men ambitiös filmtidskrift.
Redaktör: Ulf Berggren.


Filmkonst (1989-)
Göteborgs filmfestivals publikation. Ofta väldigt bra, men allt mer sällan i formen av en tidskrift.
Redaktör: Ulrika Grönérus.


Film & TV (1973- )
Den näst äldsta existerande filmtidskriften, knuten till filmdistributören Folkets bio.
Redaktör: Christina Höglund.


Filmrutan (1959- )
Gammal är äldst. Började som ett medlemsblad i Örnsköldsvik, idag kvalitativt organ för Sveriges förenade filmstudios.
Redaktör: Marika Junström.


Våra föregångare:

Cinema (2009-2011)
Ambitiösare reinkarnation av Allt om film. Gick i graven idag.


Allt om film (2007-2009)
Resultat av sammanslagning av Stardust och Ingmar.


Stardust (2005-2007)
Filmtidning fokuserad på Hollywoodnyheter.


Ingmar (2003-2006)
Försök att göra en både kvalitativ och kommersiell tidning. Blev senare Allt om film.


Animagi (2003-2004)
Animationstidskrift utgiven av Institutionen för animation & animerad film på Konstfack.


Filmkonst reportage (1999-2000)
Reportagebaserad spinoff på Filmkonsts ordinarie utgivning.


Total Film (1999-2000)
Filmtidning som uppmärksammade udda film. Ej att förväxla med brittiska namnen.


Hets (1996-2006)
Medlemstidning för Svenska filmkritikerförbundet.


Aura (1995-2004)
Filmvetenskaplig tidskrift.


Magasin Defekt (1995-1997)
”Kulkulturell” filmtidskrift baserad i Lund.


Cinema (1994-2001)
Stockholm filmfestivals tidskrift, ej att förväxla med den mer sentida namnen.


Humlan (1994-1995)
Film- och teatertidning utgiven av Filmvetenskapliga föreningen.


MovieScore (1993-1996)
Tidskrift om filmmusik.


Shock (1993-1994)
Specialtidning inriktad på skräck, sci-fi och fantasy.


Mabuse (1991-1992)
Stockholm filmfestivals tidskrift som ersattes av Cinema.


Filmspegeln (1988-1989)
Malmöbaserad filmtidskrift.


Filmsamlaren (1986-1988)
Medlemstidning för Svenska filmsamlarföreningen i Västerås.


Scandinavian film & video (1981-1992)
Censurkritisk tidskrift med videofokus utgiven av Frida förlag.


Aguirre (1978-1982)
Tidskrift om rockmusik och film.


Kod (1975-1976)
Filmtidskrift utgiven av Stig Larsson i Umeå.


Filmhäftet (1973-2002)
Avancerad tidskrift baserad i Lund. Bytte språk till engelska och fortsatte som Film international.


Tagning (1971-1979)
Tidskrift av och för studenter i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Teknik och människa (1968-2007)
Teknisk och mediepolitisk tidskrift som utgivaren Svenska filminstitutet från början kallade TM: Tekniskt meddelande, men 1976 fick fortkortningen en ny betydelse.


Chaplin (1959-1997)
Sveriges kanske mest klassiska filmtidskrift, utgiven av Svenska filminstitut

Julie Delpy to direct Joe Strummer biopic

källa: the Guardian

Delpy's film, The Right Profile, is set to focus on the Clash frontman's famous 1982 disappearance when a publicity stunt turned into reality

Joe Strummer in 2002
Delpy calling … Joe Strummer in 2002. Photograph: Andy Butterton/PA

He was no stranger to the big screen during his lifetime, working with film-makers such as Alex Cox, Jim Jarmusch and Aki Kaurismäki. Now Joe Strummer of the Clash looks set to be the subject of his own movie after the French film-maker and actor Julie Delpy signed to direct a biopic titled The Right Profile, reports Variety.

Delpy's film will focus on Strummer's famous 1982 disappearance from the spotlight, a stunt planned by the band's manager Bernie Rhodes to help boost flagging ticket sales for a Scottish tour which ended up with the singer and guitarist deciding to go missing . Uncertain about the subterfuge, Strummer travelled to France, where he is said to have taken part in the Paris marathon in April 1982 after a training regime consisting of drinking 10 pints of beer the night before the race. The Clash began to break up a year later with the departure of Mick Jones from the band, and finally split for good in 1986.

The Right Profile is the title of a song which appeared on the Clash's best known album, 1979's London Calling. The film is not the first biopic of Strummer to have been touted: Film4 was reportedly working on a film with the working title of Joe Public. Paul Viragh, who wrote the Ian Dury biopic Sex & Drugs & Rock & Roll was in charge of the screenplay , but the movie is not on the British production house's current list of forthcoming productions .

Strummer died suddenly in December 2002 from an undiagnosed congenital heart defect. The Clash were inducted into the Rock and Roll Hall of Fame just a month later. The musician has been the subject of two documentaries in the intervening period: Julien Temple's Joe Strummer: The Future is Unwritten and Don Letts' Strummerville , which focuses mainly on the Joe Strummer Foundation for New Music charity set up by his wife Lucinda following her husband's death.

Delpy recently wrapped production on 2 Days in New York, the sequel to her 2007 comedy 2 Days in Paris, in which she also starred opposite Adam Goldberg. The followup sees her sharing 48 hours with new beau Chris Rock. Delpy is also reportedly planning a second sequel to Richard Linklater's 1995 much-loved indie romance Before Sunrise, following 2004's Before Sunset.


Battleship Potemkin flash mob, 26 November 2011

wow! Ifall ni har vägarna förbi

källa: http://silentlondon.co.uk/2011/11/18/battleship-potemkin-flash-mob-26-november/
tags: , , , , ,

Are you a silent film fan? Do you live in London? Are you a little bit eccentric?  If you answered yes to all three of those questions you probably want to know about this interactive art performance taking place at the ICA next Saturday:

In flash-mob-performance-art-meets-iconic-cinematic-history, the Odessa Steps scene from Battleship Potemkin will be re-created on the Duke of York steps, adjacent to the ICA, in three separate performances of 60 people. It might be slightly irreverent, it might end up nothing like Eisenstein’s visionary comment on the social and political state of Russia, but it will be a lot of fun, and a chance to pay tribute to one of the greatest moments in early 20th century cinema. Members of the public can book a slot to play a role in the reconstruction and filming of the scene. Each slot will be fast-paced and full of improvisation, complete with costumes and props. An eclectic mix of artists and personalities from the art world including Norman Rosenthal, Johnny Woo, Andrew Logan, Sue Tilley and Christopher Biggins will be taking on the major roles.

Christopher Biggins? That’s what it says here. Anyway, finally, you will have the chance to experience the thrill that Brain de Palma and Kevin Costner felt when filming The Untouchables. The re-enactments will be recorded for posterity too. Artists Jane and Louise Wilson will record the performances using the 8mm apps on their iPhones, and the resulting footage will be posted online.

Tickets for one of the sessions cost just £5. I’m assuming, and hoping, that this will all be totally safe and no babies (or adults) are liable to get hurt during proceedings. Still, you might prefer to play a cossack than a peasant, if you’re worried.

Re-enacting Eisenstein takes place on the afternoon of 26 November 2011. To book, and for more information, visit the ICA website.


aktuell film - 30 rekommendationer

London Film Festival 2011:
30 recommendations

BFI tipsar om 30 filmer som visas vid London Film Festival:

http://www.bfi.org.uk/sightandsound/newsandviews/festivals/lff-2011-recommendations.php

 

How to slice a festival as compendious as the LFF, with its 204 features and 110 shorts surveying much of the world’s best new cinema (and restorations) made in the past year? Consider this our first bite of the cherry: 30 fine films we’ve already seen and (mostly) written about in the magazine or on the web.

Our current November issue also looks in depth at several angles on the festival, with interviews with We Need to Talk About Kevin’s Lynne Ramsay, Jean-Pierre and Luc Dardenne and LFF Director Sandra Hebron (whose swansong this year’s festival is), as well as features on the German Dreileben triptych, the BFI’s new restoration of the 1928 British silent The First Born, the festival’s showcase of new documentaries and its discovery of two ethnically Tibetan films. The November reviews section also covers seven LFF titles which will be theatrically released soon after the festival. Tickets to many of the films below have already been snapped up during the BFI Members’ priority booking window, but we hope this list may also be of interest as a nod to films of interest emerging more widely in the ensuing months.

Looking forward, we’ll be investigating many of the festival’s works we’ve not yet seen – as well as its events and social encounters – in the form of a blog on this site. We’ll be running features on The Black Power Mixtape 1967-75 (our November Film of the Month) and the restoration of Nicholas Ray’s We Can’t Go Home Again, and surveying the new talents and voices evidenced in the festival’s Sutherland Trophy shortlist (for most original and imaginative first or second feature) and in the best of its short films. And we hope to post video clips from interviews we’ll be conducting with visiting filmmakers at the festival.

Be sure to check back regularly (or follow us on Twitter or Facebook for regular updates).

The Sight & Sound Gala

The Kid with a Bike
The Kid with a Bike
Jean-Pierre Dardenne & Luc Dardenne
Belgium-France-Italy 2011
With Thomas Doret, Cécile de France, Jérémie Renier, Fabrizio Rongione

“The Dardenne brothers may be the most consistently high-achieving filmmakers of our time – the kings, if you like, of poetic neorealism. Like all their films, Le Gamin au vélo (The Kid with a Bike) is near perfect. A fortunate accident brings neglected 12-year-old Cyril (an exceptional performance from Thomas Doret) into the life of single hairdresser Samantha (Cécile de France), who wants to help him. The boy moves in with her, but a local tough, seeing Cyril’s pugnacious nature as an opportunity, gets him to commit a robbery.

“Which way will the boy’s life go? You can never be quite sure in a Dardenne film – until you get to the end and feel the heart-rending emotional pull of their consummate storytelling.”

— Nick James, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

The Dardennes talk to Geoff Andrew about The Kid with a Bike in our November 2011 issue, on newsstands now

Screening Friday 21, Sunday 23 October

Other galas

The Artist
The Artist
Michel Hazanavicius
France 2011
With Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell, Malcolm McDowell

“The greatest of all the pleasures in Cannes this year was Michel Hazanavicius’s tribute to the Hollywood silent-film era – for which Jean Dujardin won the Best Actor prize. He plays George Valentin, a silent-movie star in the Douglas Fairbanks mould, with a comedy dog sidekick whose tricks win over more sceptical hearts. A collision with a young woman fan, Peppy Miller (Bérénice Bejo), in front of the press cameras gives her a start on the fame ladder.

“Hazanavicius, who made the two OSS 117 spy spoofs, Cairo: Nest of Spies and Lost in Rio, says he made The Artist because all the directors he most admires came from the silent era. There are echoes here of A Star Is Born, City Girl, Sunset Blvd. and – as Valentin seems to develop a Gene Kelly look – Singin’ in the Rain (only without the songs).

“The film is every bit as inventive as the Donen-Kelly classic – in one great scene Valentin has a nightmare with full sound effects (which we hear), but nothing will come out of his own mouth. Yes, The Artist is pure pastiche – and digital pastiche at that – but I doubt you’ll find a more light-hearted, energised and witty package in the cinema this year.”

— Nick James, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

Screening Tuesday 18, Saturday 22 October



A Dangerous Method
A Dangerous Method
David Cronenberg
France-Ireland-UK-Germany-Canada 2011
With Viggo Mortensen, Keira Knightley, Michael Fassbender, Vincent Cassel

“Sigmund Freud (Mortensen), Carl Gustav Jung (Fassbender) and the largely forgotten Jewish-Russian psychoanalyst Sabina Spielrein (Knightley) form a ménage à trois of many dimensions in Cronenberg’s masterly period piece, which sets out to uncover the historical and philosophical backbone of modernity, not to mention the core of human nature…

“For all the meticulous historical framing, Cronenberg’s exploration of the irrational, and of psychoanalysis as the radical turning point in the history of the mind, offers all kinds of joyful and painful transfers into the world (and body) we live in. There’s something awesome about the delicate yet utterly open way Jung, his wife (Sarah Gadon, blissful) and his patient/mistress/true love/analyst Spielrein handle the rise and dismantling of relationships.

“The same holds true for the triangle between Jung, Spielrein and Freud, played out on the writing grounds of psychoanalytical theory. It’s a relief to return to a time when dignity and graceful manners were not considered incompatible with (to use our vocabulary) ‘hardcore’ sex.

“Even more comforting is the fact that the portrayal of Spielrein as the only character with credibility in bed and in psychoanalysis (as opposed to Jung’s esoteric erring and Freud’s asexual existence) makes A Dangerous Method that rarity, a film with a charming feminist touch.”

— Barbara Wurm, reviewing from Venice on this website

Tom Charity also reviews A Dangerous Method from the Toronto Film Festival in our November 2011 issue, on newsstands now

Screening Monday 24, Tuesday 25 October



The Deep Blue Sea
The Deep Blue Sea
Terence Davies
UK 2011
With Rachel Weisz, Tom Hiddleston, Simon Russell Beale

Davies’ long-awaited return to fiction filmmaking – it’s been 11 years since his adaptation of Edith Wharton’s The House of Mirth – sees him turn from novels to stage plays, specifically Terence Rattigan’s 1952 post-war passion piece, previously filmed in 1955 with Vivian Leigh and Kenneth More.

Weisz gives a remarkably compelling performance – impassioned, plaintive but proud, and more convincing than I’ve ever seen her – as Hester Collyer, who has forsaken her genteel marriage to a High Court judge (Beale) for the giddy adventure of a lopsided love affair with Hiddleston’s Freddie, an ex-RAF pilot who seems to have left his heart in the war. Despite minimal opening out – the story occupies just a handful of settings (Hester’s boarding house, her husband’s family manse, a night scene in and out of a pub and a war-time tube shelter) – the film exudes the aurora of 1940s and 50s Britain, the spit, the polish and the sense of an old world and its rules riding on empty.

It’s a signature Davies film, the intermingled time-frames, slow-prowling camera and soaring torch songs all carried off with customary élan, though perhaps they don’t seem as fresh as once they did. My main reservation was with the lengthy climactic scene, which seemed to tip the film’s delicate empathic triangle. But this is certainly a classy addition to the index of British social and emotional histories.

— Nick Bradshaw

Screening Thursday 27 October



The Descendants
The Descendants
Alexander Payne
USA 2011
With George Clooney, Shailene Woodley, Beau Bridges, Judy Greer

“George Clooney is an altogether safer bet [for an Academy Award nomination] for Alexander Payne’s The Descendants… [His Matt King is] another middle-aged husband and father who is surprised to find how peripheral he’s become to his wife and daughters.

“In the same bittersweet, tragi-farcical mode as Sideways and About Schmidt, The Descendants finds rich, pungent flavours in its authentic, often rainy Hawaiian setting, a mellow slack-key guitar soundtrack, and the confusing, conflicting dynamics that an unexpected death can inspire. Clooney’s subtle performance is among his most moving to date, while Payne, for his part, seems to have tempered his sometimes cruel satiric instincts with a more empathetic eye for frailty and fallibility. Not that he doesn’t still nail the easy lies we like to tell ourselves, but there’s a cautious optimism beneath his cynicism.”

— Tom Charity, reviewing from Toronto in our November 2011 issue

See also Nick James’s take on The Descendants in his Telluride Film Festival report

Screening Thursday 20, Sunday 23, Monday 24 October



The First Born
The First Born
Miles Mander
UK 1928
With Miles Mander, Madeleine Carroll, John Loder, Margot Armand, Ella Atherton

“A beautifully made late silent film drawing on all the techniques learned by successive generations of filmmakers in cinema’s formative years. Tackling sensitive ‘adult’ issues [it concerns an upper-class married couple of the political set, passionate about each other but with irreconcilable issues], The First Born shows the artistic ambition of its star and director Miles Mander.

“What’s more, it was the film that launched the career of Madeleine Carroll, later famous for her work with Hitchcock on The 39 Steps (1935) and The Secret Agent (1936). Perhaps even more significantly for us today, it’s an example of the work of one of our finest screenwriters, Alma Reville, as distinct from the better-known later work she did with Hitchcock – who was also, of course, her husband…

“What I find most fascinating about The First Born is the opportunity to see how Reville contributed to the screenplay. Tightly written, it’s full of elegant solutions, which were her particular talent. There are combinations of shots that condense the action so that what’s really quite an intimate film never feels stagy or static. On this evidence, her influence on her husband’s films may have been even greater than we thought.”

— Bryony Dixon, introducing the BFI’s new restoration of the film in our November 2011 issue

Screening Thursday 20 October



Shame
Shame
Steve McQueen
UK 2011
With Miles Mander, Madeleine Carroll, John Loder, Margot Armand, Ella Atherton

“The standout film of the festival for me was Steve McQueen’s chilly tale of sexual obsession Shame, about a corporate guy with a chic, stripped-bare New York apartment suffering from some kind of sex addiction that leads him to constantly masturbate, use prostitutes and have a laptop crammed with porn. His routine is disrupted when his sister Sissy (Carey Mulligan) turns up unannounced at his apartment. She’s a club singer whose presence clearly disturbs him, especially when she sleeps with his boss.

“Sissy prompts an amazing performance from Mulligan, especially coming after her disappointing turn in Drive. She’s never less than convincing as a New York club habitué with unfinished brother business. McQueen is very good at creating scenes that allow the actors time to really show their chops without showing off. It’s a very downbeat, tragic study of human attraction and was the first of two films starring Michael Fassbender that dominated the end of the festival for me. Fassbender himself is brilliant here, and looks like a genetic mixture of Ewan McGregor and Daniel Day Lewis with flashes of Robert De Niro – no wonder he gets cast in nearly all the promising projects.”

— Nick James, reviewing from Telluride on this website

See also Jonathan Romney’s take on Shame in a post on our Venice Film Festival blog – and Kieron Corless’s Venice review in our November 2011 issue, on newsstands now

Screening Friday 14, Saturday 15 October

Film on the Square

Alps
Alps
Yorgos Lanthimos
Greece 2011
With Aggeliki Papoulia, Aris Servetalis, Johnny Vekris, Ariane Labed

Alps feels closer to Lanthimos’s first film Kinetta [than to his second, Dogtooth] in its focus on bizarre group rituals and dynamics – in this case among a small cadre of men and women called Alps (the leader is Mont Blanc), who run a service to impersonate the just-deceased in order to help grieving relatives come to terms with their loss and move on.

“In its grasp of off-kilter psychology, the depth and coherence of its absurdist vision, the rigour and precision of its execution, and the brilliance of its governing premise, this was definitely the best film I saw in Venice. Lanthimos deservedly won the Best Screenplay prize, together with his co-writer Efthimis Filippou, and he could well have got the Golden Lion too.”

— Kieron Corless, reviewing from Venice in our November 2011 issue

See also Gabe Klinger and Barbara Wurm’s takes on Alps in posts on our Venice Film Festival blog

Screening Sunday 16, Tuesday 18 October



Faust
Faust
Aleksandr Sokurov
Russia 2011
With Johannes Zeiler, Anton Adasinsky, Isolda Dychauk, Georg Friedrich, Hanna Schygulla

“A loose, technically flawless adaptation of Goethe’s text, and a fitting end to the director’s tetralogy of power (although you could argue it’s the opening to it, and philosophically an opening-out). Those three previous films – Moloch (1999), Taurus (Telets, 2001) and The Sun (Solntse, 2005), on Hitler, Lenin and Hirohito respectively – were all far more low-key and reined-in than this baroque leviathan.

“Sokurov’s relentlessly roaming camera ushers us into every nook of a vividly realised medieval German town, where the poverty-stricken, tormented Faust plies his trade as a doctor too penniless to afford food, let alone the bodies he needs to dissect in his quest for the location of the soul. As in Alps [above], there’s a preoccupation with language, although differently focused; whereas in Alps it served to reveal the characters’ disconnectedness, Sokurov dwells on language’s dense materiality, its cascading shapes and rhythms, woven by Faust as he talks himself ever nearer to the perdition dangled before him by the town’s diabolical moneylender.”

— Kieron Corless, reviewing from Venice in our November 2011 issue

Screening Monday 24, Thursday 27 October



Hors Satan
Hors Satan
Bruno Dumont
France 2011
With David Dewaele, Alexandra Lematre, Valérie Mestdagh, Sonia Barthélémy

“A teenage goth girl living on a farm has befriended a shaman-like stranger, who’s camped in the sand dunes of the Pas de Calais coast. He prays to the horizon and then commits an act of summary justice on the farmer (her father or stepfather? – we never find out, but somehow we presume sexual abuse to be involved). This is the first of many ambiguous actions that could be interpreted as the work either of Satan or of Christ.

“In this elliptical parable, with its nod to the novels of George Bernanos, Dumont’s mysticism seems less risible than usual. That’s not to say that it’s altogether believable, but this is a coherent and beautiful parable of a kind you could imagine Pasolini making.”

— Nick James, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

See also Geoff Andrew’s take on Hors Satan in a post on our Cannes Film Festival blog

Screening Saturday 22 October



I Wish
I Wish
Hirokazu Kore-eda
Japan 2011
With Maeda Koki, Maeda Ohshiro, Ohtsuka Nene, Odagiri Joe, Harada Yoshio

Kore-Eda’s latest feature is one of the most impressive films about children and their view of familial and societal structures I have seen. Koichi (Maeda Koki), a young boy living with his mother and grandparents after his parents marriage has failed, laments the absence of his younger brother Ryu (Maeda Oshiro, Koki’s real life brother), who is living with his slacker guitarist father in a distant town. Koichi is a natural ringleader of boys, whereas Ryu tends to attract female friends.

The first half of the film sketches out their separate worlds in telling observations of tremendous resonance. The restless Koichi hears that it’s a wish-granting opportunity to be present when the bullet trains cross a new line for the first time at Kumamoto. So he arranges to meet Ryu at the station so they can both wish for the reuniting of their parents. What transpires is charming without being sentimental, and gives a tremendous sense of what growing up in Japan today might be like. Brimful of great quiet shots and casual but apt one-liners, this may well be a candidate for future best film lists.

— Nick James

Screening Saturday 15, Monday 17 October



Martha Marcy May Marlene
Martha Marcy May Marlene
Sean Durkin
USA 2011
With Elizabeth Olsen, Brady Corbet, Hugh Dancy

“A young woman, Martha (Elisabeth Olsen), breaks free from a cult commune and escapes to the lakeside house of her well-off sister (Sarah Paulson). We learn pretty quickly that Martha has been systematically raped by the cult leader (John Hawkes), but her sister’s super-capitalist lifestyle as the wife of a British businessman (Hugh Dancy) now feels wrong to her. It’s while she sleeps that we learn, in magic-hour Malick-like fragments, just how sinister and implacable the cult is.

“The elegiac atmosphere of Days of Heaven and parts of Badlands is an obvious touchstone for Durkin, but the lakeside location so redolent of the US version of Funny Games – plus the presence of Brady Corbet as one of the cult members – makes the film seem as much under Michael Haneke’s sway. And, like Haneke, Durkin is brilliant at withholding comforting information.”

— Nick James, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

Screening Friday 21, Saturday 22, Monday 24 October



Michael
Michael
Markus Schleinzer
Austria 2011
With Michael Fuith, David Rauchenberger

“The paedophile lifestyle drama Michael is, on the surface at least, calm almost throughout. With its superfine control of a stripped-down mise en scène (a typical trait of modern Austrian cinema), Markus Schleinzer’s directorial debut gives us a well-drawn quotidian portrait of a nervy, owlish man who happens to have a male child imprisoned in his basement. Showing how close to ordinary people paedophiles can be, Schleinzer finds room in his otherwise chilly film for pathos, humour and left-field accidents. It’s an appropriately quiet sort of tour de force.”

— Nick James, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

Screening Thursday 20, Friday 21, Sunday 23 October



Miss Bala
Miss Bala
Gerardo Naranjo
Mexico-USA 2011
With Stephanie Sigman, Irene Azuela Noe Hernández James Russo José Yenque

“If you prefer crime movies with a more political perspective and a deeper sense of character, then the best on offer in Cannes was Miss Bala, from the director of I’m Going to Explode. Jessica (Irene Azuela), a lanky beauty from a poor family, wants to get into the team for the local pageant. Her friend gets her to come along to a nightclub full of off-duty cops, where they hope to get noticed – but a gang raids the club, intending to kill everyone inside. Jessica escapes, but when she tries to tell a cop what she has witnessed, he delivers her to the gang.

“From here on in, our passive and perpetually terrified heroine is made to endure all sorts of trials, which take her across the US border and back. But this is a film where what’s going on around Jessica is just as important as her own crisis. It feels like an authentic portrait of life on the edge in violent Mexico.”

— Nick James, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

Paul Julian Smith explores Miss Bala in our November 2011 issue, on newsstands now

Screening Wednesday 19, Thursday 20, Saturday 22 October



Once Upon a Time in Anatolia
Once Upon a Time in Anatolia
Nuri Bilge Ceylan
Turkey-Bosnia-Herzegovina
With Muhammet Uzuner, Yilmaz Erdogan, Taner Birsel, Firat Tanis

“Ceylan’s super-subtle ultra-slow burn of a crime film requires one’s powers of concentration to be at their sharpest as we witness a three-vehicle police team being led through the dusk by the perpetrators of a murder, to find the corpse of their victim buried somewhere in the hills.

“A change in style for Ceylan after the thunderous noir of Three Monkeys (2008), it’s shot in a more plainly realist style. The drama shifts in a relay from character to character – from explosive veteran cop to terrified killer to troubled investigator to haunted doctor. As the investigation takes all night, the film comes to feel like a rumination on storytelling, told as if round a campfire. Ceylan saves up and delivers his jewel-like surprises with the precision of a Chekhov – and I can’t wait to see it a second time.”

— Nick James, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

See also Geoff Andrew’s take on Hors Satan in a post on our Cannes Film Festival blog

Screening Monday 17 October



Snowtown
Snowtown
Justin Kerzel
Australia 2011
With Lucas Pittaway, Daniel Henshall, Louise Harris, Craig Coyne, Richard Green

“Based on a notorious true-crime case in Australia and shot where it happened, Justin Kurzel’s film has a fierce, unrelenting power. An accusation of paedophilia against a neighbour brings an intense new father figure, John Bunting (an electrifying Daniel Henshall), into the life of 16-year-old Jamie Vlassakis (newcomer Lucas Pittaway). Jamie’s mother has brought Bunting in to deal with the ‘filthy pervert’ – her ex.

“Bunting gets Jamie involved in the intimidation by having him help dump chopped-up bits of kangaroo all over the neighbour’s front porch and spray ‘fag’ on his windows. The neighbour moves out, but it’s not long before Bunting’s homicidal instincts are turned to others – the general atmosphere of street vengeance seems to give him carte blanche, and Jamie gets increasingly sucked into his grim and gruelling, hysterically violent world.”

— Nick James, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

Screening Monday 17, Tuesday 18 October



Take Shelter
Take Shelter
Jeff Nichols
USA 2011
With Michael Shannon, Jessica Chastain, Shea Whigham, Katy Mixon, Kathy Baker

“A powerful film about prophecy that has strong links to Malick’s The Tree of Life. First, there’s the presence of Jessica Chastain as Samantha LaForche, once again playing a staunch and radiant red-headed mother who stands by her difficult husband while protecting their daughter (though Nichols’s film is set in the present, not the 1950s).

“Curtis LaForche (the magnificent Michael Shannon) is a drilling-rig worker who begins to have nightmares about a coming catastrophe. Since his mother was long ago diagnosed as a paranoid schizophrenic, he responds in two contradictory ways: he seeks the help of a therapist, but at the same time ruinously borrows money to expand and equip their storm shelter.

“In the moments when the family pulls together, you see the potential in Samantha to take over completely – a likely outcome if it’s economic disaster that hits the blue-collar family, rather than the chorus line of twisters that haunts Curtis’s dreams. We even see the same portent of starlings doing the twisting skipping-rope in the sky that we saw in The Tree of Life – except that these starlings swoop to attack. Take Shelter wears its debt to Malick with pride, but Nichols also taps into a spreading mood of quiet fear about a planet threatened by natural disasters, and nails contemporary anxiety about the out-of-control world economy just as powerfully.”

— Nick James, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

Screening Friday 21, Sunday 23 October



This Must Be the Place
This Must Be the Place
Paolo Sorrentino
Italy-France-Ireland-USA 2011
With Sean Penn, Judd Hirsch, Frances McDormand, Harry Dean Stanton

“This new English-language film is simply Sorrentino’s most exuberant and wayward yet. Sean Penn proves at last that he has a sense of humour by kitting himself up like The Cure’s Robert Smith to play Cheyenne, a retired rock star who lives in jaded splendour in Dublin. After revealing that Cheyenne is from a New York Orthodox Jewish background (you’d think nothing could be more goyish than a goth), Sorrentino sends him, with his little suitcase on wheels, across America to track down a Nazi in hiding.

“Some viewers found the film preposterous and unfocused, but the whole point of a road movie is that it should take you to unexpected places. This one certainly did, with an astonishing David Byrne concert sequence, a Harry Dean Stanton cameo that nods to Paris, Texas, and home scenes (with Frances McDormand as Cheyenne’s cheerfully supportive wife) suggesting that Sorrentino is a close watcher of The Osbournes. Flamboyantly shot by DP Luca Bigazzi, This Must Be the Place crackles with imagination – it must be the most energetic film ever made about a chronically fatigued protagonist.”

— Jonathan Romney, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

Screening Wednesday 26, Thursday 27 October

New British Cinema

Dreams of a Life
Dreams of a Life
Carol Morley
UK 2011
Documentary, with Zawe Ashton

“Carol Morley’s unnerving tragedy sleuths the case of Joyce Carol Vincent, a popular woman who – in 2003, aged 38 – died in her flat overlooking Wood Green Shopping City, with the TV on. Her body was only discovered three years later. How could this happen? Where were her friends, neighbours, the council, etc? In passing, Morley’s film paints an unflattering picture of broken civic ties – her camera repeatedly pans from the shopping centre’s neon lodestar to the unloved single-storey flat beside it – but the riddle wrapped in the mystery is Joyce herself, a friendly, sexy but elusively private chameleon of a woman who was the acme of an atomised individual.

“Morley advertised to find many of her interviewees – Joyce’s former friends, boyfriends and colleagues – and converses with them across the camera, often telling them her own investigative findings as well as receiving their testimonies. (All this is edited with a beautiful rhythm.) But she also directs eerie re-enactments, both of the eventual discovery of Joyce’s body in her (real?) cobwebbed flat and, more imaginatively, of scenes from her life using a child and an adult actor – surrogates for a cipher. Their images perceptually fill the vacancy in our comprehension of Joyce’s life; they’re seductive like fiction, but though we may resist, that leaves us back facing the void of a life that slipped through people’s fingers.”

— Nick Bradshaw, rounding up the new documentaries in the London Film Festival – including a trio of formally inventive British films – in our November 2011 issue

Screening Sunday 16, Tuesday 18 October

Cinema Europa

Dreileben trilogy
Dreileben trilogy:
1: Beats Being Dead
2: Don’t Follow Me Around
3: One Minute of Darkness
Christian Petzold / Dominik Graf / Christoph Hochhäusler
Germany 2011
With Jacob Matschenz, Luna Mijovic, Vijessna Ferkic / Jeanette Hain, Susanne Wolff, Misel Maticevic /
Stefan Kurt, Eberhard Kirchberg, Imogen Kogge

“A trio of linked films independently directed by Dominik Graf, Christian Petzold and Christoph Hochhäusler [following a summer-long marathon email exchange about everything from the putative ‘Berlin School’ to the strict separation between commercial and festival films], Dreileben premiered in Berlin to surprisingly muted acclaim, but has since been gathering attention at festivals, including Locarno, where I saw it in August.

“Centring on a single premise – a convicted serial killer on the run near a fictional town in the middle of the Thuringian forest – it’s undoubtedly one of the most ambitious and exciting cinematic events of the year. While the films work on their own, they are best viewed as a triptych; together, they offer a splintered, interlinking narrative with characters casually appearing from film to film, but without that gratuitous Iñárritu-style sense of interconnectivity. The Belgian director Lucas Belvaux may have tried something not dissimilar with his 2002 trilogy One, Two and Three, but Dreileben comes across less as a puzzle to be pieced together than as a gradually unravelling tapestry.”

— Isabel Stevens, introducing the triptych in our April 2011 issue

Screening Saturday 15, Sunday 17, Tuesday 18, Wednesday 19 October



Sleeping Sickness
Sleeping Sickness
Ulrich Köhler
Germany-France-Netherlands 2011
With Pierre Bokma, Jean-Christophe Folly, Jenny Schilly, Hippolyte Girardot

Schlafkrankheit (Sleeping Sickness), a Conradian portrait of a burnt-out white man addicted to Africa, surprised constantly with an oblique approach to mood and storytelling that seemed to mimic the continent’s unknowability. A hard-to-like German doctor (played with an epic sense of exhaustion by Pierre Bokma) is preparing to leave Africa with his family after 20 years’ service, but finds he cannot go. Two years later, a visiting black Frenchman (Jean-Christophe Folly) discovers that the doctor has now become part of the corruption against which he once railed. The jury was right to pick out Ulrich Köhler for the Best Director prize.”

— Nick James, reviewing from Berlin in our April 2011 issue

Screening Thursday 20, Friday 21, Saturday 22 October



Target
Target
Alexander Zeldovich
Russia 2011
With Maxim Sukhanov, Justine Waddell, Vitaly Kischenko, Danila Koslovsky, Daniela Stoyanovich

“The one film I saw this year that can genuinely be called a UFO is a Russian science-fiction extravaganza, shown in the Panorama section. Target (Mishen) – ‘The Target’ would be a better translation, to make it sound less like an action thriller – is an extraordinary, flamboyant, hugely ambitious chunk of dystopian futurism. It’s set in Russia in 2020, when the rich are even richer than now, when Chinese influence is in the ascendent, and there’s a superhighway running across the continent direct from Guangzhou to Paris…

“A sumptuously-designed, constantly surprising piece, Target uses the science-fiction genre rather in the way that Alphaville, Stalker and Fahrenheit 451 did, to philosophical effect – although in this case the production values are on a much more sumptuous, Spielbergian / Kubrickian level. Some of the social satire, notably some Fellini-style TV sequences, is heavy-handed, but Target is distinctive in being at once modernistically sleek and traditionally Russian; along with some Solaris-style oases of ruralism, this is one of those films where characters intermittently recite Lermontov poems to each other.

“Part state-of-the-nation comment, part disquisition on good, evil, mortality and desire, and wholly a genre cult attraction extraordinaire, Target is a fabulously imaginative work. I’ve never previously encountered director Alexander Zeldovich, although he’s been around a while. Anyway, I’d love some bold UK distributor to take on a film so audaciously defiant of market logic, flouting established genre and art-house logic alike.”

— Jonathan Romney, reviewing from Berlin on this website

Screening Tuesday 25, Wednesday 26 October

World Cinema

Las Acacias
Las Acacias
Pablo Giorgelli
Argentina-Spain 2011
With Germán de Silva, Hebe Duarte, Nayra Calle Mamani

Argentine documentarist Pablo Giorgelli’s first feature, winner of the Camera d’Or at Cannes this year, is a slow-burning beauty. Lorry driver Ruben is tasked by his boss with taking a Guarani woman, Jacinta, and her baby across the border from Panama to Buenos Aires to stay with her cousins (and work illegally, it’s implied). At first Ruben seems like one of Lisandro Alonso’s solo men, withdrawn and at odds with the world, resentful at the baby’s presence. Gradually, though, a subtle shift takes place.

There are several wondrous elements to Las Acacias. One is the cinematography, not least its intricate negotiation of the most confined space imaginable, and its mapping of Ruben and Jacinta’s growing intimacy – two of life’s stoics sussing each other out slowly, more often than not wordlessly. We glimpse into their pasts, but nothing more; hints at dark stuff – the scar on his back, the baby having no father. The performances, by non-professionals, are perfectly pitched, astonishing. But more than that, both actors are warm, real, lived-in presences, people you want to spend time with and get to know.

It’s also another glimpse into Argentine life outside the capital, the roadside stops and trucker life grounding the film in a social reality. I’ve heard this film described as slight, but I’d beg to differ. So much is understated or unspoken – the racial politics, the poverty, isolation – but it’s all there up on the screen. Ultimately, too, there’s the possibility of love, two (or even three) lives transforming – what could be bigger than that?

— Kieron Corless

Screening Monday 17, Tuesday 18 October



Back to Stay
Back to Stay
Milagros Mumenthaler
Argentina-Switzerland 2011
With María Canale, Martina Juncadella, Ailín Salas Julián Tello

Mumenthaler’s debut feature scooped both the Golden Leopard and the Fipresci award at this year’s Locarno Film Festival and heralds the director as yet another promising talent from Argentina. Throughout this spare, melancholic film, she guards her narrative secrets – only gradually does it emerge that the three lost and bickering souls living under one roof are orphaned sisters mourning the death of the grandmother who has raised them.

The action never leaves the grand but neglected family home. The camera beautifully stalks its rooms and contents and the piles of possessions – constant reminders of the past – that surround the sisters.

It’s a film where very little actually happens; mood and characters are Mumenthaler’s main priorities. With her preference for low light and a soft focus, a languid end-of-summer aimlessness hangs over the film. Meanwhile she patiently observes every snide comment and questioning stare shared between the three sisters, revealing clashing personalities and exploring in detail the dynamic between them.

— Isabel Stevens

Screening Saturday 15, Tuesday 18 October



The Day He Arrives
The Day He Arrives
Hong Sangsoo
South Korea 2011
Yu Junsang, Kim Sangjoong, Song Sunmi, Kim Bokyung

Having long ago moved away from the scripted complexities of his initial hit The Day the Pig Fell Down the Well towards a more semi-improvisatory approach to filming the social life of his often semi-autobiographical protagonists, Hong has hit a productive groove in recent years with tales of brief encounters that often lead to social embarrassment.

But while The Day He Arrives does play narrative games of a similar kind to those that have enlivened his recent films such as Like You Know It All (2009), Oki’s Movie (2010) and HaHaHa (2010), it feels much more sombre in tone, and that’s not just down to the choice of a monochrome palette. The idea of showing the same day rerun with different consequences each time here dodges the moral weight a Kieslowski would give it but finds a rather more poignant sense of dysfunction and melancholy. There’s a feeling about this film that the director is pushing himself harder than ever.

— Nick James

Screening Friday 14, Sunday 16 October



A Simple Life
A Simple Life
Ann Hui
Hong Kong 2011
With Deanie Ip, Andy Lau, Wang Fuli, Qin Hailu, Anthony Wong

Ann Hui’s quiet and tender, yet also often humorous and forthright, new film has the humane understanding of people and familial relationships that has long marked the work of the veteran Hong Kong director, who made her first feature The Secret back in 1979 and, alongside Tsui Hark, Patrick Tam and others, was one of the leading voices in the Hong Kong New Wave of the late 1970s and 1980s.

Her latest is partly based on a true episode in the life of the film’s screenwriter, Roger Lee. It follows Roger (Andy Lau), an unfailingly calm and polite yet razor-sharp film producer. His family all live abroad, so Roger lives alone, helped by Ah Tao (Deannie Ip), the seventysomething amah (domestic helper) whose quietness masks a similar sharpness, and who has worked loyally for his family for many generations. Their roles are suddenly reversed when Ah Tao suffers a stroke and asks Roger to put her into an old people’s home, and we watch as she adjusts to her new environment and its quirky, sometimes bothersome, elderly inhabitants. At the same time Roger finds new rewards and depth to his life though caring for her, and their relationship becomes more emotionally intimate and mutually supportive.

If that all sounds like a recipe for cloying sentiment, it’s Hui’s achievement that – save perhaps in Law Wing-fai’s score – the emotion never feels forced, and the film maturely explores issues about aging, caring for our elders and the dynamics of class relations without manipulation. Lau and Ip have played mother and son many times before, and work together with great sympathy. There are also a number of cameos from other luminaries of Hong Kong cinema to watch out for, Tsui Hark among them.

— James Bell

Screening Tuesday 25, Thursday 27 October



This Is Not a Film
This Is Not a Film
Jafar Panahi, Mojtaba Mirtahmasb
Iran 2011
With Jafar Panahi

“Smuggled into France on a USB flash drive rumoured to have been hidden in a cake, Jafar Panahi and Mojtaba Mirtahmaseb’s In Film Nist (This Is Not a Film) gave the Cannes festival – and moviemaking itself – an incontestable reason for being. Viewed under any circumstances, the movie (a more appropriate designation than the ‘film’ of the title, since it’s an entirely digital production) would merit a high place among the great works of Iranian cinema and modernist (ie reflexive) documentary. Posed against the deadly serious grandiosity of Terrence Malick’s The Tree of Life and the ironically apocalyptic psychodramatics of Lars von Trier’s Melancholia, Panahi’s extreme poverty of means (the movie was shot with a modest digital camera and a cellphone) could not have represented a starker contrast.

“The forced limitation of the mise en scène (Panahi is under house arrest in his flat), the brilliance of his associative ruminations on the ontology of film and filmmaking, the lively depiction of his daily life – where the mundane and the coincidental occasionally coalesce into evanescent metaphors – the risk entailed in making the movie (and the absolute necessity, for Panahi, of taking that risk) add up to that much overused (especially at Cannes) designation: masterpiece.”

— Amy Taubin, reviewing from Cannes in our July 2011 issue

See also Geoff Andrew and Gabe Klinger’s takes on This Is Not a Film in posts on our Cannes Film Festival blog

Screening Tuesday 18, Wednesday 19

Experimenta

Twenty Cigarettes
Twenty Cigarettes
James Benning
USA 2011
With Sompot Chidgasornpongse, Francesca Sloane, Thom Andersen, Stefan Pascher, Blake Derrington, Norma Turner, Fabian Euresti, Sharon Lockhart, Dick Hebdige, Hye Sung Moon, Dave Crane, Janet Jenkins, Tanya Barber, Kelman Duran, Suzan Pitt, Jahcobie Cosom, Margaret Haines, Suzanne Dungan

As a lifetime non-smoker (although I have inhaled a few times), the aesthetics of watching people smoke are for me a complex mixture of fascination and revulsion. Here Benning, in a tribute to Warhol (amongst other things), gets close to 20 of his friends of all ages as they each smoke through one ciggie in front of backgrounds carefully chosen for each individual, typically but not always bare.

As with painted portraits, the duration of the shots (the shortest two minutes 39 seconds; the longest seven minutes 43 seconds) allows one to switch from one fascination to another over the time span. You wonder perhaps at first about the different ways that people hold the cigarette and inhale, how some are very guarded while others are more insouciant, and how those who start tense have relaxed some by the end of the take. You might think then about hairstyles and about the way cigarettes age the skin more quickly.

Finally, I found the backgrounds began to fascinate. What is Benning trying to say about this particular chum, you ask yourself? And since this is one of the avant-garde director’s shorter observational works, you’ll still be puzzling when the last butt gets ground into the concrete.

Screening Friday 14, Saturday 15, Monday 17 October



Two Years at Sea
Two Years at Sea
Ben Rivers
UK 2011
With Jake Williams

“Ben Rivers’s first feature follows the director’s countless prizewinning shorts, and revisits the subject of one of them: a solitary called Jake Williams, living in a ramshackle but beautiful old house deep in the Aberdeenshire wilds. Rivers’s film situates itself in that popular and fertile liminal territory, not quite documentary, not quite fiction, observing Jake on his diurnal round – pottering, walking, sleeping, just staring into the fire or into space – and building in a few nice touches, which I won’t spoil.

“It also looks incredible; to shoot the film, Rivers bought up the final batches of his favourite black-and-white Kodak 16mm filmstock, Plus X, just before it was discontinued, and processed it by hand in his own kitchen, as is his wont. All the formal glitches on display give the film an archaic feel – and are completely integrated into the overall conception. Rivers is a massive talent, and one of the great pleasures of the century’s second decade will be seeing where he takes it.”

— Kieron Corless, reviewing from Venice in our November 2011 issue

Screening Friday 21, Monday 24 October

Treasures from the Archives

Wanda
Wanda
Barbara Loden
USA, 1970
With Loden, Michael Higgins, Frank Jourdano, Valerie Manches, Dorothy Shupenes

“I first encountered Wanda in 1971 when it played in the first New York Women’s Film Festival, where a short documentary I had made was also programmed. I thought it was remarkable, in part for the very reason many in the audience dismissed it: the titular protagonist, played by Loden herself, is anything by a feminist role model. Loden’s inspiration, she told me, when I interviewed her not long before her death in 1980, was a newspaper article about a bank robber’s accomplice who said ‘thank you’ when a judge sentenced her to 20 years. Wanda is a more fragile and bewildered version of all the trashy bad girls Loden played so brilliantly on stage and screen in productions directed by Elia Kazan, to whom she was married for over a decade. But more than a portrait of a woman who, being no man’s fantasy, had never been seen on screen before, the film, shot in 16mm by a cameraman trained in cinéma verité, is a neo-realist hybrid that combines documentary and genre fictional elements in ways that today are basic to economically precarious, artistically adventurous cinemas around the globe.”

— Amy Taubin, writing in our ‘75 Hidden Gems’ feature in our August 2007 issue

Screening Wednesday 19, Thursday 20 October


unga filmkritiker sökes

via FIPRESCI:

41st International Film Festival Rotterdam
January 25 – February 5, 2012

IFFR Trainee Project for Young Film Critics 2012
Call For Applications

 

The International Film Festival Rotterdam welcomes applications for the 14th IFFR Trainee Project for Young Film Critics taking place during its 41st edition (January 25 - February 5, 2012).

Deadline for applications: Friday November 4, 2011.
Information / applications: IFFR Press Office, [email protected]

 

Introduction

 

The International Film Festival Rotterdam supports film making, film producing and journalistic talent on several levels: the main festival section 'Bright Future' (including competitions for feature length and short films) presents recent works by first and second time filmmakers; Rotterdam's Hubert Bals Fund contributes to film projects in developing countries and CineMart organizes a talent development project for young film producers (Rotterdam Lab) in close collaboration with its partner organizations. Recognizing the important role of film criticism to the perception of independent cinema, the Rotterdam film festival organizes a trainee project for young film critics.

Project Description

The IFFR Trainee Project for Young Film Critics is a talent development program that offers up to six young (under 30 years), motivated and talented professional film critics from outside The Netherlands a chance to travel abroad for covering a major international film festival, to get acquainted with the Rotterdam film festival in particular and the broad range of independent cinema it offers.

The project was created in 1998 motivated by the fact that young and upcoming film critics get less opportunities to explore and sharpen their knowledge and views on independent and experimental cinema — and the festivals, like the International Film Festival Rotterdam, that present it.

Trainee Program


The program of the Trainee Project includes taking part in the Rotterdam FIPRESCI Jury meetings; exploring an assigned part of the festival; publishing a blog on the IFFR website and writing up to three contributions for the festival's newspaper Daily Tiger; taking part in expert meetings; reporting about the festival for own affiliation(s).


The past editions the Rotterdam film festival welcomed trainee film critics from: Argentina, Australia, Austria, Brazil, Bulgaria, Canada, Chile, China, Costa Rica, Croatia, France, Hong Kong, Hungary, India, Italy, Lithuania, Norway, Peru, Philippines, Poland, Romania, Russia, Slovak Republic, Spain, Sri Lanka, Sweden, Turkey, UK and USA.

 

What To Expect


— Complimentary IFFR 2012 press accreditation
— Budget hotel accommodation in Rotterdam from January 26 — February 4, 2012

— Part of travel costs according to country of origin
— The IFFR wants its trainee film critics to really participate in the festival. The trainees will form a team, hosted by the IFFR Press Office and supported by the Daily Tiger Editorial Staff. Each trainee will take part in the trainee program. There will however be time to explore all aspects of the International Film Festival Rotterdam - screenings, exhibitions, Q&A sessions, debates.

Criteria For Application

 

— Age under 30 years

— Fluent command of the English language (written and spoken)

— Demonstrable experience in film criticism (printed media, radio/television, online)

— Not yet established enough to profit from facilities as attending international film festivals outside your country

— Have agreement(s) with printed and/or online media to publish a report or reports on the International Film Festival Rotterdam 2012

 

Your application will only be taken in consideration if you match all the above criteria.

 

How To Apply

 

Your application should include all of the following documents and information:
— A motivation letter to support your application: explain why this project and the Rotterdam festival appeals to you.
— Your resume (CV) including your contact details and date of birth.
— Up to three proofs of recent work you published on (independent) film or film festivals. If not in English, provide English translations to demonstrate your command of this language. If you work for a print medium, send in a complete copy.
— Information about your affiliation(s): title, name of chief editor, postal address, phone number, email account, periodicity, circulation, web address, estimated unique page views per month.
— A recommendation letter (on company letterhead) of your principal affiliation’s chief editor assigning you to cover IFFR 2012 and confirming that your IFFR 2012 report will be published.

You may send in your application:
— by mail to [email protected]
— or by land mail to IFFR Press Office, PO Box 21696, 3001 AR Rotterdam, The Netherlands

Deadline for applications: Friday November 4, 2011.
Applications received after this date risk not to be proceeded. Notification before Dec 4, 2011.

Please note: if you are selected and participate in the IFFR Trainee Project for Young Film Critics, you agree that your work produced as part the project may be published by IFFR in print or online in the festival's publications and on the FIPRESCI website.

For further information, please contact: Nancy van Oorschot, Press Officer & Trainee Project Manager, [email protected]

 

International Film Festival Rotterdam

PRESS OFFICE

Bert-Jan Zoet, Head of Media Relations & International PR

P.O. Box 21696

3001 AR ROTTERDAM

The Netherlands

tel + 31 10 890 90 90

fax + 31 10 890 90 91

email [email protected]

www.filmfestivalrotterdam.com

www.facebook.com/iffrotterdam

www.twitter.com/iffr

www.youtube.com/iffrotterdam

 



Snuten i skymningslandet


Michael Tappers bok om svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010 (som samtidigt är hans

avhandling) har nu kommit ut:

 

källa: http://www.nordicacademicpress.com/bok/snuten-i-skymningslandet/


Snuten i skymningslandet är en svensk idé- och kulturhistoria 1965-2010 såsom den kommit till uttryck i de tongivande polisberättelserna i roman och film. Michael Tapper tar avstamp i en historik över den moderna kriminalpolitiken, polisorganisationen och kriminalgenren för att de stilbildande och mest säljande romanerna och filmerna under perioden. Författaren belyser hur genren använts för att angripa folkhemmet och beskriva dess sönderfall.Sjöwall-Wahlöö står inte oväntat i centrum, men även författare som Leif GWPersson, Jan Guillou, Henning Mankell och Stieg Larsson samt filmatiseringarna av deras romaner analyseras. Ett särskilt kapitel ägnas åt de fristående filmserierna Beck, Johan Falk och Wallander.

I polisberättelserna utspelar sig ideologiska slag om Verkligheten där fiktionen inte bara är en spegel av samtiden utan också påverkar vår uppfattning av den och i slutänden även verkligheten självt genom opinionsbildning och politiska beslut.

Det är hög tid att sätta sökarljuset på den svenska polisberättelsen i roman och film, och på de politiska sammanhang, händelser och debatter som format och formats av den. Snuten i skymningslandet lägger en avgörande pusselbit till förståelsen av den svenska samtidshistorien.



Filmmusik: Hitchcock


The Evolution of the Hitchcock Trailer

väldigt läsvärd artikel med en massa roliga klipp om hur Hitchcock använt sig av sin
auteur-personlighet för att propagera sina filmer!

http://www.filmdetail.com/2011/09/28/the-evolution-of-the-hitchcock-trailer/

Dokumentärfilmen hittar ny publik

intressant!!! Ur Svenska Dagbladet http://www.svd.se/kultur/dokumentaren-hittar-ny-publik_6505988.svd

Dokumentären hittar ny publik

28 september 2011 kl 01:00

Dokumentär har blivit populärt, inte minst för att visningsfönstren har blivit så många fler. SVT:s dokumentärfilms­redaktion satsar nu ännu mer genom att anställa Åsa Blanck – den första nyanställda dokumentärfilmaren sedan 1987.

På SVT:s dokumentärredaktion är man fortfarande försiktig, men använder gärna ord som ”trendbrott” och ”förstärkning”. Det finns bara tre fast anställda dokumentärfilmare på redaktionen och när Tom Ahland gick i pension var frågan om han tjänst skulle besättas eller inte, och så sa man ”ja”.

Skälet till att man vågar nyanställa är att dokumentärfilmens ställning stärkts de senaste åren bland annat genom play-tv.

–Dokumentärer hamnar ofta bland de tio mest sedda programmen, ibland toppar de till och med listan, i konkurrens med de stora nöjesproduktionerna. En ny publik har hittat till oss, de som inte hinner se filmerna när de sänds, säger programchefen Ingemar Persson.

Problemet var länge att få tillstånd att visa utländska filmer på nätet. Lösningen blev att blockera visningarna geografiskt, så att filmerna bara kan ses i Sverige.

Ingemar Persson tror att de ökade intresset för dokumentärer beror på både tillgängligheten och en längtan efter verklighet som motsats till alla konstgjorda program. När den tomma redaktionsstolen skulle besättas fanns bara ett namn:

–Åsa Blanck stod överst på min lista.

Hon är bland annat känd för sina filmer Ebba och Torgny om en ungdomskärlek som aldrig dog, Vikarien om en lärare från den gamla skolan som tar hand om en omöjlig klass och Bedragaren om mannen som dyker upp i helt olika skepnader runt om i världen samt tv-serien Kvartersdoktorn.

–Det är helt unikt att få en fast anställning på SVT, jag upplever det som en jättesatsning, säger Åsa Blanck som nu lämnar MTG.

–Det är stor skillnad att komma från ett råkommersiellt bolag, där man måste dra in pengar, till ett ställe där man i första hand tänker på innehållet. Att bara kunna dra igång utan att behöva tänka på finansieringen är fantastiskt, fortsätter hon.

Det är redan klart att SVT ska visa hennes nya film Den stora friheten som hon gjort tillsammans med Klas Ehnemark, vars far mördades brutalt i Tyskland och som leder in i faderns okända kärleksliv. Just nu slutför hon Familjen Persson om en man som flyttar från Hässleholm till Lahore och hem igen med sin pakistanska familj och vad som händer då.

Enigheten är stor om att det finns en publik för dokumentärer. Frågan är hur man ska nå den.

Filmdistributören Nonstop Entertainment satsar under hösten på en tvådelad strategi med fem utländska dokumentärer. De visas på Folkets bio, Folkets hus och parker och kommunala biografer samtidigt som de görs tillgängliga på video on demand genom SF Anytime.

–Det började med att vi för några år sedan hittade flera berättande dokumentärer i långfilmsformat. Den första var the Cove om det skandalösa dödandet av delfiner i Japan, berättar Jakob Abrahamsson distributionschef för Nonstop Entertainment.

–Vi lade märke till att biopremiärerna av svenska dokumentärer inte påverkades negativt av att de låg nära tv-visningen utan snarare agerade draghjälp. Och så föddes tanken på att låta filmerna både gå upp på bio och visas på on demand, där man kan se dem i sin egen tv under en begränsad tid. Strategin har gått hem i USA hos mindre filmdistributörer. Så varför inte också här?

Först ut var The greatest movie ever sold av Morgan Spurlock följd av och Conan O’Brien can’t stop. Trots den enorma medieuppmärksamheten för Spurlock har filmen inte gått så bra på bio, men okej på on demand. Jakob Abrahamsson vill ge tittarna tid att vänja sig innan han utvärderar experimentet.

De övriga filmerna under hösten är Bobby Fischer against the world, El Bulli – cooking in progress och Page one – Inside the New York Times, som han tror har en given publik bland dem som är intresserade av schack, matlagning och journalistik.

Även dokumentärfilmsproducenten Stina Gardell tror att man inte nått ut till den publik som faktiskt finns. Hon har bland annat producerat Mammas comeback och Jag är min egen Dolly Parton.

För den kommande filmen, Han tror han är bäst, har hon organiserat en Sverigeturné med regissören Maria Kuhlberg via Våra gårdar och fått 26 biografer att haka på.

–Gensvaret har varit jättestort. Vi fick tacka nej till flera biografer. Publiken älskar att träffa regissörer och prata om vad de har sett tillsammans.

Turnén är inte tänkt som ett alternativ utan som ett komplement till de vanliga biografvisningarna. Stina Gardell ser det som ett pilotprojekt och vill på sikt bygga upp ett nätverk mellan producenter och biografägare.

Men alla är inte lika optimistiska. Folkets bio har alltid gett plats åt dokumentären på bio, men under senare år har de blivit hårdare i sitt urval, berättar pressansvariga Katrina Mathsson.

–Dokumentärer har blivit mycket lättillgängligare i tv och på dvd än för 30 år sedan när vi startade. De som gått bäst på bio under senare år är Kokvinnorna, Hästmannen, Drottningen och jag och Videocracy.

Hennes uppfattning är att biovisningen fortfarande är helt avgörande för om en dokumentär ska gå bra i tv och på dvd. Men att en film som redan visats i tv inte har en chans på bio.

På fredag är det premiär för dokumentären Pangpangbröder av Axel Danielson hos Folkets bio.

– Barndom och uppväxt har ett givet intresse, säger Katrina Mathsson.


Äntligen är Doc Lounge Växjö igång igen! Säsongspremiär den 31/8!

http://doclounge.se/vaxjo/2011/08/24/antligen-startar-doc-lounge-vaxjo-upp-for-sasongen/

24 Augusti -11

Som vi alla har väntat och längtat, men nu ÄNTLIGEN är höstens sjävklaraste häng på gång igen! Doc Lounge Växjö slår upp portarna för säsongen onsdagen den 31:a augusti, på vårt kära Kafé De Luxe precis som vanligt.

Nytt för säsongen är att vi öppnar kl 19, och filmen börjar kl 20. Vi kommer snart att presentera hela höstens fantastiska filmer, så boka in sista onsdagen i varje månad redan nu! Nu kör vi! Första filmen är ingen mindre än The Black Power Mixtape, kritikerrosad dokumentär om Black Power-rörelsen i USA back in the days. Läs mer om den och kolla trailern under “program”.

VARMT VÄLKOMNA TILL EN NY FINFIN DOC LOUNGE-SÄSONG MED OSS I VÄXJÖ!

Vill du också vara med i bästa volontär-gänget som gör att varje visning blir så härlig som det bara går? Hör av dig till någon av oss Doc-Loungeare som finns på plats! Eller maila [email protected] eller ring Kicki på 0760-243737.


Nu är det hög tid att bli nyfiken på Vilgot Sjöman

Text: Michael Tapper
Publicerad 7 augusti 2011 6.30 Uppdaterad 7 augusti 2011 18.31

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1522986/Mannen-som-gick-upp-i-rok-Nu-ar-det-hog-tid-att-aterigen-bli-nyfiken-pa-Vilgot-Sjoman.html
Kultur & Nöjen.
Ingmar Bergman och Jan Troell är idag nationalmonument, deras verk klassikerstämplade. Men många samtidsfilmare har förpassats till historiens dammiga kuriosakabinett, som Lars-Magnus Lindgren, Janne Halldoff och Jörn Donner. Dit hör också Vilgot Sjöman. Som kulturfenomen i debatternas centrum föddes och dog han med 1960-talet.

Jag ser om den på dvd nyligen utgivna ”491”, en film där Sjöman gifte samman sina teman med den unge arge författaren Lars Görlings debattroman om ungdomsvården i skuggan av Kejneaffären. Görlings inspiration från rättsröteskandalerna, 1950-talets utskällda ligistfilmer och den samtida mytbildningen kring bögligan – en utbredd föreställning om ett dolt homosexuellt nätverk inom statsapparaten (något som återkom under Ebbe Carlsson-affären) – möter här Sjömans dokumentärfilmsinfluerade socialreportage kring en kristen parabel om skuld och oskuld.

Kritiken vill ha tydlighet och ställningstagande där filmen provocerar med öppna, drabbande frågor. När censuren rycker ut med totalförbud och sedan nerklippning framstår den för allmänheten mest som en porrfilm under konstnärlig täckmantel. Samma mönster upprepas i efterspelet till Nyfikenfilmerna.

I ”Jag är nyfiken – gul” tvekar huvudpersonen mellan ett porträtt av Freud och ett av Marx, men som kritikern Jonas Sima uttrycker det i en samtida artikel betraktas Sjöman som sexualist snarare än socialist. Sexuell frigörelse går före samhällsförändring. Sjöman svarar med en öppet agitatorisk antifångvårdsfilm, ”Ni ljuger”, och en politisk pilsnerfilm, ”Lyckliga skitar”. Han får en klapp på huvudet med omdömen som ”Sjömans bästa film”, men det är tydligt att för vänstern är han inte vänster nog och för högern är han en simpel pornograf.

Efter 1960-talet behandlas han som ett fossil. Hans sista fem filmer ses av totalt 33 518 personer, bland annat ”Alfred”, biografifilmen om Alfred Nobel som med 35 miljoner i budget blir en av de dyraste svenska långfilmerna någonsin. Det fiaskot avslutar filmkarriären.

Jag bläddrar i Sjömans egna böcker och finner en långt mer intressant person än den simpla knullkommunist han en gång anklagades för att vara. Kanske var han egentligen inte alls ur takt med sitt 1960-tal utan snarare alltför väl i takt med det.

Ett begrepp han profetiskt formulerar flera år innan den maoistiska puritanismen satte sin prägel på den nya väns­tern tematiseras just i ”491” – den om den hånfulla och tyranniska oskulden, den naiva idealiteten som bara intresserar sig för föredömen och ädla lidanden. Det vardagsskitiga livet och lidandet förkastas.

När vi idag har drabbats av högerextremismens än brutalare renhetsideal kanske det inte är en ny Ingmar Bergman som borde efterlysas i filmdebatten, utan en ny Vilgot Sjöman.

Vilgot Sjöman på dvd: ”491” (1964), ”Syskonbädd 1782” (1966), ”Jag är nyfiken gul/blå” (1967/68), ”Ni ljuger” (1969), ”Lyckliga ­skitar” (1970), ”En handfull kärlek” (1974), ”Alfred” (1995).


försvunnen Hitchcockfilm upptäckt i Nya Zeeland!

kolla här: källa: http://www.filmpreservation.org/

Lost Hitchcock Film Discovered in New Zealand

Betty Compson in Alfred Hitchcock's The White Shadow (1924). CLICK HERE for more images.

The New Zealand Film Archive and the NFPF are thrilled to announce the discovery of a lost work by celebrated British/American filmmaker Alfred Hitchcock (1899-1980). The print is incomplete—only the first three reels survive—but what has been recovered reveals a master in the making.

The film is The White Shadow, an atmospheric melodrama starring Betty Compson, in a dual role as twin sisters—one angelic and the other “without a soul.” With mysterious disappearances, mistaken identity, steamy cabarets, romance, chance meetings, madness, and even the transmigration of souls, the wild plot crams a lot into six reels. Critics faulted the improbable story but praised the acting and “cleverness of the production.”


kungasklickande? Filmregissörer som nationalhelgon?

superintressant artikel av Michael Tapper i DN:


källa:  http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/regi-foto-klippning-jan-troell

”Regi, foto, klippning Jan Troell”

 

Litteraturrecension

Titel: ”Regi, foto, klippning Jan Troell”

Utgiven av: Norstedts

Jan Troell, Max von Sydow och Liv Ullman under inspelningen av ”Utvandrarna”.

Jan Troell har en självklar plats i den svenska filmhistorien. Just därför förtjänar han att granskas med kritisk blick, skriver Michael Tapper, som läst Kurt Mälarstedts ”Regi, foto, klippning Jan Troell”.

I förordet reserverar sig Kurt Mälarstedt för att han kanske skrivit ”en vänbok” om ”Jan”, som han konsekvent kallar Jan Troell i detta luftigt layoutade och vackert illustrerade festtal lagom till regissörens 80-årsdag. Men ”Regi, foto, klippning Jan Troell” nöjer sig inte med att vara en vänbok. Med vänner kan man på ett fruktbart sätt ha både skilda åsikter och en kritisk distans när det gäller filosofiska, politiska och konstnärliga ståndpunkter. Nej, här kantrar det över i oförblommerad hagiografi, helgonbiografi, inte helt olikt Mikael Timms Bergmanporträtt i ”Lusten och dämonerna”.

Jag kan på sätt och vis förstå Mälarstedt. Jan Troell är älskvärd och så långt från primadonnafasoner man kan tänka sig. Filmerna är rika på associativa montage som ackompanjerade av intressanta musikval lockar åskådaren att dra paralleller till lyrik och tonsättning. Till det ska läggas att såväl regissören som hans verk har överösts med alla tänkbara priser och hedersbetygelser.

Det är lätt att stämma in i hyllningskörerna. Jan Troell är otvetydigt en betydande regissör med självklar plats i den svenska filmhistorien. Men just därför förtjänar denna nationalklenod att granskas med kritisk blick, att ses och synliggöras. Bara genom att gå i närkamp med den kanoniserade legenden och de piedestalsatta ”mästerverken” kan konstnären och hans arbeten fortsätta leva i dialog med åskådaren.

Ett varnande exempel är Ingmar Bergman som först bjöd motstånd mot sin museala upphöjelse då han i ett nummer av Chaplin 1960 kontrade den då rådande Bergman­yran med att storma mot sig själv. Mot slutet av sitt liv medverkade han emellertid aktivt i en allt sorgligare institutionaliseringscirkus kring sig själv. Till slut mumifierade kungaslickandet honom till storsvenskt kulturhelgon – monumental, oåtkomlig och stendöd.

Nu hotar Troell att gå samma väg. Det syns både i de dokumentärer som sändes i månadsskiftet och i Mälarstedts bok – alla gjorda i samma anda av välvilja och hovsamhet. Det som saknas är inte bara ett porträtt av en hel människa med både ljus och mörker utan också en fördjupning av hans konstnärskap.

Mot den historielösa, konstnärsromantiska berättelsen om Den Store Mannen som i splendid isolation täljer storverk ur geniknölarna borde man ställa den om konstnären som en del av en tradition och samtidshistoria. Någon som både står på tidigare generationers axlar och mitt i samtiden.

Född 1931 växer Troell upp i en snabbt växande svensk medelklass där foto- och filmkonsten kunde erövras för vardagsbruk av gemene man. Stillbilden är det första me­dium som ger honom en konstnärlig självmedvetenhet.

En betydande inspirationskälla till ljussättning och komposition får han inte bara från svenska fototidningar utan med all säkerhet också från den världsberömda Magnumgruppen (Robert Capa, Henri Cartier-Bresson med flera). Deras ikoniska nyhetsfoton och vardagsbilder blev stilbildande också inom dokumentärfilmen, där Troell tog sina första steg som professionell filmare. Senare fick han sitt genombrott som en i en svensk ung och ny filmvåg, först som filmfotograf för Bo Widerberg, därefter som regissör och klippare med kortfilmen ”Uppehåll i myrlandet” och långfilmsdebuten ”Här har du ditt liv”.

Ändå letar man sig förgäves efter intressanta diskussioner om den livliga debatt och de många politiska och estetiska manifest och teorier som var aktuella i samtiden. Om fotoreportaget. Om cinéma verité och direct cinema i dokumentärfilmen. Om brittiska free cinema-rörelsen och franska nya vågen, som bara nämns i förbigående. Den här blinda fläcken för Troells plats i en större samtidskontext följer på en lång tradition inom svensk filmhistoria, där Sverige och dess filmkonstnärer tycks leva på en öde ö långt från resten av den larmande planetens politiska och konstnärliga sammanhang.

I enlighet med denna hemvävda auteurtradition finns omvärlden bara när svenskar verkar i utlandet, till exempel när Troell gästspelar som regissör i Hollywood. Underförstått är det Sverige som gör avtryck i omvärlden, inte vice versa. Nationalromantik paras med vurmen för det manliga geniet som formar världen efter sin vilja – ett mytiskt radarpar med märklig livskraft sedan många sekler.

”Regi, foto, klippning Jan Troell” saknar inte litterära kvaliteter, särskilt som författaren i sitt språk ibland tangerar Troells filmimpressionism när han försöker fånga dennes bilder. Problemet bottnar i att Mälarstedt varken axlar kulturjournalistens eller forskarens självständigt granskande roller. I stället gör han sig till en spökskrivare av Troells anekdotiska självbiografi. Det är Troell om Troell, inte Mälarstedt om Troell.

Till och med när Troell anfäktas av självkritik rycker Mälarstedt ut till regissörens försvar mot sig själv och talar om underskattning. Det borgar knappast för integritet och trovärdighet.

Invändningarna mot filmerna i den samtida filmkritiken får i sammanhanget karaktären av oöverlagda omdömen märkta av tiden, reviderade av en underförstått mer insiktsfull eftervärld. Än mer betänkligt är hur boken sveper förbi de många debatterna som kantat Troells karriär. Särskilt betänkligt är det alltför korta referatet av den fleråriga, mångbottnade och högintressanta debatten kring den politiska nyckelfilmen ”Sagolandet”.

I det kapitlet, liksom genomgående i boken, är det Troell själv som fungerar som tolkningsfacit. Hans hållning som politisk oskuld får stå oemotsagd, likaså filmens tvivelaktiga historiesyn. I en annan biografi, över säg Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt, hade det varit otänkbart, närmast absurt. Och här gör det varken filmen eller Jan Troell någon tjänst, annat än som björntjänst – ett dödligt famntag av servilitet.

Kurt Mälarstedt är tidigare DN-anställd. Därför recenseras boken av Sydsvenskans filmkritiker Michael Tapper.

Michael Tapper

[email protected]

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.



RSS 2.0