Familjedrama finner Lennon-mytens rötter
Fredag 26 mars 2010 07:46
Allt om mina mammor. Den tonårige John (Aaron Johnson) slits mellan sin moster och sin biologiska mor. Foto: Nordisk Film. När den brittiska pophistorien ska berättas på film går regiuppdraget till fotokonstnärerna. Rockfotografen Anton Corbijn gjorde filmen Control om Ian Curtis och Nowhere Boy är regisserad av Sam Taylor Wood som tidigare gjort sig känd som foto- och videokonstnär.
Och det finns fler likheter mellan Control och Nowhere Boy - de är skrivna av samma manusförfattare - och de bygger på böcker av kvinnor i den stora popstjärnans närhet. Nowhere Boy är baserad på en biografi av John Lennons halvsyster Julia Baird.
Men här upphör likheterna. För om Control var en stram genomstiliserad ångestpose, är Nowhere Boy framför allt en känslofylld relationsfilm. Ett familjedrama som gräver efter Lennonmytens rötter i den välordnade medelklasstegelvillan i det sena 50-talets Liverpool.
Här lever den minst sagt tonåriga olycksfågeln John, under överinseende av sin moraliskt oantastliga moster Mimi. Spelad av Kristin Scott Thomas, som återigen visar prov på sin förmåga att förvandla munnen till ett streck.
Och vuxenblivandet betyder för Johns del inte bara ny Elvisfrisyr och liftande på busstak utan också ett närmande till den biologiska mamman Julia som fråntogs vårdnaden om honom efter separationen från fadern. Hon är omogen, psykiskt vinglig men farligt charmig - och framför allt en sann musikälskare och framträder som en rockmytisk urmoder och ett facit till människan John Lennon. Ann-Marie Duff gör ett lysande porträtt, så säker i sin sårbarhet.
Och det bästa med Nowhere Boy är att den stannar så länge vid människorna och relationerna. Det blir inte särskilt mycket Beatlessaga, inte så många förstulna blinkningar till fansen. Och det tackar vi för.
Clara Törnvall, SR Kulturnytt
[email protected]
