Kemal Sunal i rollen som Saban.

Världens största filmsajt heter Internet Movie Database, eller IMDb. Där finns bland annat en topplista över de 250 bästa filmerna genom tiderna. Det vill säga, de 250 filmer som har fått högst betyg av sajtens användare. Eller, egentligen, de 250 filmer med högst betyg som har betygsatts av tillräckligt många. Listan förändras hela tiden och när jag för några veckor sedan tittade till den hade det bland de gamla vanliga klassikerna dykt upp en mer oväntad film – den turkiska komedin ”Saban Oglu Saban” från 1977.

Jag hade aldrig hört talas om filmen och blev nyfiken. Den visade sig inte finnas utgiven på dvd med några andra undertexter än turkiska. Den har heller ingen officiell engelsk titel och gick aldrig upp på bio i Sverige. Det är troligt att det främst är turkiskspråkiga användare som har betygsatt den.

Vidare läste jag mig till att filmen var en av många där Kemal Sunal spelar karaktären Saban – en oskuldsfull gestalt i stil med Charles Chaplins signaturroll luffaren. Filmvetaren Sanjin Pejkovic jämför aban med soldaten Svejk – en naiv men godhjärtad person som står upp för den lilla, fattiga, männi­skan och som når framgång trots att han blir utskrattad.

På 70-talet producerades bort­emot 300 turkiska filmer per år och de spreds även i länder som Iran, Irak och före detta Sovjetunionen. I dag bor också många exilturkar i Tyskland. Kanske är det de som har betygsatt filmen?

Och det är här det blir riktigt intressant. Min första reaktion var ungefär den som brukar vädras när en östeuropeisk artist vinner Eurovisionsschlagern: Något är fel. 2 000 turkar måste ha gått ihop och ”kuppat” in filmen. Jag mejlade IMDb och frågade om det möjligen gick att lura systemet. De svarade nej – alla eventuella ”anomalier” korrigeras automatiskt. Två veckor senare var filmen borta från listan.

Om det är IMDb som städar i sin kanon utifrån något slags etnocentrisk princip låter jag vara osagt. Men för att återanknyta till schlager festivalen: De senaste årens relativa östdominans är för mig ett tecken på att den genomsnittliga europeiska musiklyssnaren helt enkelt bor i Östeuropa. Att vinnarlåtarna under många år kom från vår egen musikaliska förståelse­horisont beror rimligen på att stora delar av Östeuropa då var utestängda från tävlingen.

Och att det trots 70-talets 300 filmer per år inte har funnits en enda turkisk representant på IMDb:s topplista kanske inte beror på att turkisk film är dålig, utan på att turkarna tidigare inte har känt till, eller brytt sig om, IMDb.

När alla verkligen får tillgång till alla forum kan kanon skrivas om. Då kanske det kommer att finnas lika många Kemal Sunal- som Charles Chaplin-filmer på IMDb:s topplista. Och då kanske dessa filmer också blir tillgängliga för okunniga svennar som jag själv.